Minns du vem som kom tvåa efter Abba i Eurovision Song Contest i Brighton 1974? Enligt den här filmen var det den – helt fiktiva – franska chanteusen Laura, som snuvades på segern ("svenskarna fuskade, allt var uppgjort", hävdas det bestämt).
Liliane (Isabelle Huppert), som hon egentligen heter, lever i nutid bortglömd och ensam i en liten fransk stad. Dag efter dag dekorerar hon patéer i en fabrik och går sedan hem och tar sig en stänkare framför tv:n. Men en dag dyker Jean, en ung amatörboxare, upp som vikarie på fabriken och när han dels blir förälskad i henne och dels övertalar henne att ta upp karriären som sångerska igen så förändras Lilianes liv.
Här har vi alltså ett omvänt scenario än vad som är brukligt i filmer om åldrande, rätt osköna konstnärstyper som får ny livsgnista i mötet med lite ungdomlig entusiasm och fast kött. Kombinationen äldre kvinna, yngre man är uppfriskande och Lilianes väg tillbaka till sitt rätta element har en klart lustfylld kvalitet. Inte minst är den låt hon till slut sjunger för att återerövra en plats i dagens Eurovision så daterad och kitschig att stor komik uppstår, men Huppert drar det hela i land med värdighet.
Det är inte så förvånande att en skådespelare av hennes rang klarar sig, dessvärre är precis allt runtomkring så märkligt dåligt. Det är svårt att säga om kvalitetsskillnaden uppstår som en kontrast till henne eller om filmskaparna helt enkelt nöjt sig och gått på aperitifen efter att de lyckats få Huppert att skriva under kontraktet. Rytmen i filmen är märklig – aldrig har väl så många frysta patéer dekorerats i närbild på bekostnad av till exempel en fördjupning i Lilianes tidigare liv eller en närmare titt på hur maktförhållandet skiftar i kärleksrelationen. Upplösningen är mycket oklar, faktiskt helt onödigt orealistisk. Det är synd att den här trots allt ovanliga premissen inte kunde ha fått ett mer seriöst omhändertagande. (TT)