Lille Massimo älskar sin mamma. De dansar, ser på läskig film och leker tillsammans. Men mamman verkar inte må så bra. När hon dör tappar Massimo fotfästet och det finns ingen där som kan fånga upp honom, förutom filmdemonen Belphegor, som blir ett slags låtsaskompis.
I "Minnen av min mamma" får vi följa Massimo i två olika barndomsåldrar i Turin, under några särskilt prövande händelser i hans karriär under 1990-talet och genom ett kort förhållande med en rejvande skönhet, som verkar allmänt misslyckat på grund av hans oförmåga att knyta an.
Var för sig verkar alla de här spåren ganska intressanta och representerar olika känsloladdade ögonblick i Massimos liv. De är välspelade och speciellt unge Massimos lidande är hjärtknipande, såklart. Men tillsammans spretar bara de olika spåren och inget av dem blir berättat fullt ut. Bérenice Béjo ("The artist") känns lite bortkastad som doktorn Elisa, som Massimo träffar i samband med sin första panikattack som medelålders.
Ett av flera dramatiska byggen i filmen leder till att den fullvuxne Massimo får veta sanningen om hur hans mamma dog. Eftersom det har stått fullständigt klart för oss i publiken blir hans reaktion svårbegriplig. Nog går det att förstå att man undanhåller hemska sanningar för barn. Men att han under sin uppväxt eller under sitt vuxenliv, som journalist dessutom, aldrig har kunnat lista ut vad det egentligen var som hände med mamman framstår som mycket märkligt. "Varför saaaa ni inget", utbrister han kränkt till en stackars gudmor som får ta smällen.
Mer än något annat blir "Minnen av min mamma" en varning för anhöriga till barn som drabbas av fruktansvärda förluster. Om någon är osäker: Oförlöst sorg kan växa till enorma inre sår. Den bästa strategin är nog att berätta sanningen om vad som hänt. Och att aldrig säga till en ledsen pojke att sluta grina och "vara stark". (TT)