Krigsdrama
Regi: Mel Gibson
I rollerna: Andrew Garfield, Teresa Palmer, Vince Vaughn
Åldersgräns: Från 15 år
Mel Gibson tar oss från ljuv romantik till blodigt slakthus på två timmar. Med "Hacksaw Ridge", hans första regiprestation på tio år, har han gjort ännu en hyllning till det klassiska hjälteidealet.
Det är tio år sedan Mel Gibson sist regisserade, men med "Hacksaw Ridge" är han tillbaka i den 90-talsform han var i när han gjorde "Braveheart" och belönades med en massa Oscarsstatyetter.
Om något utmärker Gibson som filmskapare är det väl hjälteskildringar med självuppoffrande drag. Jesus Golgatavandring i "The passion of the Christ" är det mest omdebatterade exemplet. I den vapenvägrande sjundedagsadventisten Desmond Doss har Gibson hittat en ny superhjälte, en vars gärning ingen kan ifrågasätta: på egen hand räddade den vapenvägrande sjukvårdaren 75 skadade män under andra världskriget.
Gibson ägnar ungefär hälften av filmen åt att bygga bakgrund åt Doss (Andrew Garfield i sin bästa roll hittills). Vi får en förståelse för var han kommer från, vilka hans ideal är och vad som driver honom. Också Doss förhållande med kärleken Dorothy (Teresa Palmer) skildras med omsorg.
Det hela går delvis ut på att skapa en stenhård kontrast till filmens andra, brutala halva och det ger en omedelbar effekt. När Gibson till slut skickar in Doss och hans kompani i helvetet på Okinawa överträffar regissören alla blodiga scener han hittills spottat ur sig (det är ganska många). Tänk er en mix av Steven Spielbergs "Saving private Ryan" och David Ayers "Fury" toppat med ett rejält lass köttfärs och ni får en uppfattning om resultatet.
Som hjälteskildring är "Hacksaw Ridge" ännu ett exempel på en amerikansk längtan efter gamla hjälteideal (Angelina Jolies "Unbroken" är ett annat). Men likt filmare som Peter Berg och Clint Eastwood på senare år, har Gibson svårt att hålla sig ifrån att spetsa sin berättelse med överdriven patriotism. Det är synd, för berättelsen imponerar ju ändå. (TT)