Drama
Regi: Pedro Almodóvar
I rollerna: Adriana Ugarte, Emma Suárez, MIchelle Jenner
Åldersgräns: Från 11 år
Pedro Almodóvar fortsätter att överraska. I "Julieta", om en kvinnas kamp mot sorgen efter en förlorad dotter, släpper han loss sin inre Hitchcock.
För den som älskade 90-talets Pedro Almodóvar-filmer måste hans senaste alster, som "The skin I live in" och "Kära passagerare", ha skapat viss frustration. Men även där kasten mellan genrer och mellan högt och lågt är häftiga, måste man ju välkomna regissörens nytänkande.
"Julieta" är dessutom en av de mest lyckade filmer Almodóvar gjort på länge, en sorts Hitchcocksk dramathriller om ett mystiskt försvinnande, med en berättelse som bygger löst på tre noveller av Nobelpristagaren Alice Munro.
I centrum står den medelålders Julieta, en kvinna som har drabbats av många förluster. En av dessa har hon aldrig kunnat fly från, men efter 13 år börjar hon äntligen att bli redo att starta om på nytt, i ett annat land, med en ny man. Då knackar det förflutna plötsligt oväntat på dörren och välter omkull hennes tillvaro.
Mötet med en gammal vän (Michelle Jenner) väcker Julietas hopp om att få återse Antía, den dotter som frivilligt men utan förklaring försvunnit ur hennes liv. Det gör att Julieta börjar skriva ned en sorts bekännelse, och det är denna som åskådaren tar del av.
Formmässigt känns "Julieta" ovanligt stram för att vara en Almodóvar-film, men filmskaparens fäbless för starka färgklickar och kontraster präglar varenda ruta, och används snillrikt för att knyta ihop filmens underliggande teman av sorg, kärlek, smärta och lojalitet. I bakgrunden bygger Alberto Iglésias musik – som med sina Bernard Herrmann-vibbar ytterligare stärker Hitchcock-känslan – upp stämningen. I bild gör Adriana Ugarte och Emma Suárez fantastiska insatser i huvudrollerna som den unga respektive medelålders Julieta.
Den enda invändningen gäller Antías försvinnande, gåtan som är filmens kärna men tappas bort lite på vägen. Det är möjligt att "Julieta" helt enkelt handlar om att ta kontroll över sin smärta – men känslan av antiklimax är ändå lite svår att skaka av sig. (TT)