Redaktörer: Jens Andersen & Jette Glargaard
Övers. Thomas Grundberg
Salikon förlag
Det är väl känt att Astrid Lindgren var en flitig brevskrivare. Hon skrev brev i åttio år, och under hela sin långa författargärning satte hon en ära i att personligen svara alla som skrev till henne. Nästan ofattbart, om man betänker att arkiverade på Kungliga Biblioteket finns 75 000 läsarbrev till henne bevarade.
Nu har Jens Andersen, mannen bakom Lindgren-biografin "Denna dagen, ett liv", tillsammans med sin hustru Jette Glargaard sammanställt en diger volym innehållande flera hundra brev, utväxlade mellan Astrid och hennes tyska väninna Louise Hartung under åren 1953–1965.
Louise var en före detta sångerska som under efterkrigstiden arbetade med barn- och ungdomskulturfrågor i Berlin. Redan från början tog hon Astrids böcker till sitt hjärta och blev snart en självutnämnd ambassadör för Astrids verk i Tyskland. Att ta del av dessa båda medelålders kvinnors brev ger en fascinerande inblick i två sammansatta, emotionellt och intellekt livfulla själar och deras samtal genom åren om kultur, politik, vänskap och kärlek.
De träffades sällan, någon gång om året, som mest. Det geografiska avståndet var stort, och båda var på var sitt håll överhopade med arbete och människor som ville ha var sin lilla del av dem. Ändå utvecklade och fördjupade brevväxlingen deras vänskap, och detta trots Louises obesvarade förälskelse i Astrid.
Redan hösten -54 skriver hon passionerat: "... jag kommer aldrig att sluta älska dig och att begära dig och önska att bli din och bara tillhöra dig..." Hon överöser också Astrid med presenter och blommor från sin trädgård, skickade med ilbud till Dalagatan i Stockholm.
Astrid är förtjust och tacksam, men också lite generad över uppvaktningen. I februari 1957 tar hon så bladet från munnen och skriver: "All slags kärlek har rätt att finnas. Men om man – som jag – är absolut heterosexuell och inte ens den minsta gnutta bisexuell, då kan man inte gripas av kärlek till en människa av samma kön, om med kärlek menas 'Komm in meine Arme'".
Louise blir därefter mindre pockande, men sorg och en viss bitterhet döljer hon inte alltid. Att också Astrid kände ledsenhet och kanske en aning skuld när Louise krävde mer än hon kunde ge, framgår av följande sorgsna rad från 1959: "Du ber om bröd och jag ger dig stenar".
Överhuvudtaget är Astrids känsla av otillräcklighet inför alla människor som sökte hennes uppmärksamhet, och hennes starka längtan efter att få vara ensam och ifred – som hon fick så sällan – mycket tydliga i breven. Hon var en hårt arbetande yrkeskvinna och författare i världsklass; engagemang, beundran och kärlek strömmade mot henne från alla håll. Och visst var hon tacksam, men kanske allra mest förundrad. Men att uppmärksamheten ibland också blev för mycket för henne visar början på en liten egenpåhittad vers som hon vid ett tillfälle citerar för Louise: "Å, den som bara / kunde få vara / ett litet ensamt djur i skogen..."
I breven till Louise ger Astrid röst åt sidor av sig själv som nog få andra fick se. Kanske var brevskrivandet också ett slags ventil för känslor och tankar som behövde döljas till vardags. Så skriver hon till exempel ganska ofta om sin egen melankoli, en nedstämdhet som tidvis tycks ha gått över i depressivt grubbel: "Om du vet, varför människor lever, så skriv och berätta det." (februari 1955)
Den här brevväxlingen ger en närmast unik inblick i Astrid Lindgrens privata sfär. Den är spirituell, humoristisk och pepprad med kulturella referenser. Men den har också en botten i tragedi.
"Du ber om bröd och jag ger dig stenar."