Albert Bonniers förlag
Ettusen sidor lyrik, från runstensstrofer till dikt av högaktuella Athena Farrokhzad, har samlats i antologin "Svensk poesi", ett verk med förbluffande potential. Där kan man både avläsa dödens dragningskraft på poeter och skillnaden mellan Karlfeldts och Kristina Lugns syn på våldtäkt.
Redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler har letat fram förbisedd poesi. Men räds inte! Det välkända finns också med.
Från Runeberg och framåt är var sjätte representerad poet finlandssvensk.
650 svenska dikter skrivna av 200 skalder under 1 500 år ingår. Målgruppen är studenter, gymnasister och allmänhet. Äldre texter har inte moderniserats.
Bellmans författarskap får i särklass mest uppmärksamhet. Sextiofyra av bokens sidor.
Att Evert Taube, Lennart Hellsing, Karl Gerhard och Grönköpings Veckoblads skald ingår i urvalet är lika glädjande som att Ragnar Thoursie, denne skamligt förbisedde nydanare, får ordentligt utrymme.
En intrikat prosatext av Ulf Karl Olov Nilsson tar upp en dikts rätt ”att vara viktigare för läsaren än för författaren.”
Redan från början märks dödens lockelse för poeter. Sigtunadosans runinskrift från tidigt 1000-tal lyder: ”Fågeln sönderslet den likbleke rövaren / Man såg på asgöken, hur den svällde”.
Djupare in i dödens tragedi går Carl Johan Love Almqvist i sin 1800-talsdikt om häxprocesser. I varje nerv drabbas man av orden ”Barnena fingo stå vid Modrens bål”.
Harriet Löwenhjelm tar läsaren vid strupen genom att man vet att det är sin egen död hon inväntar när hon skriver: ”I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga, / vart jag ska resa- - -? Och hur skall jag våga?”
Kärleksakten knuten till våld skymtar i texter ända från balladernas tid. I "Nattyxne" tar Erik Axel Karlfeldts upp ämnet under symbolisk täckmantel à la Romantikens ideal och med en otäck klang av lust. Dikten står i himmelsvid motsättning till Kristina Lugns beskrivning av den råa proceduren.
Nattyxne, den ljuvligt doftande nattviolen, avger en frän lukt, när den bryts. Karlfeldt flirtar i slutet av sin erotiska dikt om växten med både Shakespeare och satyrerna i grekisk mytologi – varelsen till hälften man, till hälften häst och med god sexaptit: ”Jungfrublomma, böj dina knän, / oskuld som brytes, dess doft är frän. / Vet du de skära drömmarnas öde? / Djupt i din rot går ett hemligt flöde, / en jordbrygd skum, / Veneris blomma, Satyrium.”
Att mot den ställa Kristina Lugns dikt med samma ämne är kusligt. Samtidigt beskriver det de möjligheter till jämförelser antologin "Svensk poesi" öppnar: ”Vänta bara tills vi blir gifta, sa herr Wennerfors till mej. / Sen kysste han mej, sprättade upp mej och slängde mej i ett halvt / igenvuxet dike. / Och min snälla mamma förlät mej det också.”