Norstedts
Det börjar med ett slags uppbrutet språk, ett rop av längtan:
"Önska kunde visa dom vidder där vi bo
För dej.
Den himmel sträcka sej över och
den jord
vi begrava döda
aldrig döda.”
Dikterna är rytmiska, med ett driv som fångar läsaren. Vem som talar, var och så vidare är oklart i den första delen av Khashayar Naderehvandis diktsamling.
Snart övergår den dock i en andra del där stilen är en helt annan. Där skriver han prosalyriska stycken med betydligt mer konkret innehåll. Den delen börjar tvärtom enkelt, nästan banalt:
"Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta.
Hur ska det sluta?”
Rösten blir sedan alltmer konturskarp, dikterna ofta ganska vardagsnära. Återkommande tankar handlar om familjeband. Som en besvärjelse upprepas tanken att diktjaget inte får dö före sin mamma. Där finns också de två egna barnen, och familjebandens ständiga närvaro.
Ibland är språket så enkelt som det bara går:
"Var är armarna som höll om mig?
Kärleken som lovades mig?”
Om den första delen har språket i sig i centrum har den andra liv och känslor.
Boken övergår i en avslutande tredje del med återigen mer ordknappa dikter, fast utan första delens grammatiska brott. Man anar ett kargt landskap, där finns snö och kyla, himlar; en historia av flykt. Det är en poesi som känns på samma gång tidlös och samtida.
Jag vänder och vrider på dikterna, läser dem om igen, får inte alltid fatt på dem. Men tycker mycket om rösten som talar från sidorna.