Övers: Maria Cederroth
Nilsson förlag
Makina vet hur man som ung kvinna överlever i en tuff machokultur. Hon arbetar i telefonväxeln i sin mexikanska hemby och förmedlar inte bara samtal utan även meddelanden mellan olika grupper i den undre världen. En dag får hon i uppdrag att ta sig över gränsen till USA. Hon ska överlämna ett brev till sin bror men också ett mystiskt paket.
För Makina blir det inte bara en resa från ett land till ett annat utan också en inre resa, som förändrar hela hennes liv. När hon till sist träffar sin bror, inser hon att allt förändrats och att det blir omöjligt att återvända hem.
I mycket koncentrerad form väver Herrera samman dagens situation i gränslandet mellan Mexiko och USA med aztekernas mytologiska legender. ”Tecken som föregår jordens undergång” blev hans stora genombrott som författare.
Ciudad Juarez är den geografiska utgångspunkten för narkotikahandeln i Mexiko men nämns aldrig vid namn i romanen. Herrera skildrar Mexiko som ett våldets och grymhetens centrum, där en fattig människas liv inte är så mycket värt, men han gör det på ett outtalat och antydande vis.Människorna är brutaliserade av den våldsamma miljö de lever i.
Våldet i den mexikanska verkligheten ligger och pyr strax under ytan och ingen kan göra något för att stoppa det. Polisen är genomkorrumperad och varje polisman kan köpas för pengar. Det finns inga vattentäta skott mellan liv och död i romanen, utan det blir som en glidande övergång med den stora gränsfloden som skiljer dem åt. Liv och död glider ihop. Romanen kan läsas som en allegori över våldets och maktens förbannelse.
”Tecken som föregår jordens undergång” är också en roman om ensamheten, där var och en är instängd i sitt eget fängelse eller öde och talar förbi de andra. Romanen är också en svidande vidräkning med Mexikos alltjämt kvardröjande machokultur och därmed inordnar sig Herrera i en lång tradition i latinamerikansk litteratur, som handlar om machismon eller manlighetesdyrkan.
Det är en overklig och gåtfull berättelse, som ändå känns väldigt levande, tack vare Herreras lidelsefulla engagemang. Språket är ytterst koncentrerat, prosan sparsmakad och därmed nästan kärv. Det korthuggna språket ger både lyskraft och intensitet åt texten.
Herrera följer i landsmannen Juan Rulfos fotspår och denna lilla bok på bara 120 sidor blir till stor litteratur i det lilla formatet.