Ordfront
I upptakten till Charlotta von Zweigbergks dokumentärroman sitter huvudpersonen Beata på Grand Hotels veranda med sin goda vän sedan tjugo år, Marie. Marie bjuder på dyr lunch och dyrt vin. Beata önskar tyst att hon i stället skulle ha fått pengarna lunchen kostade i handen; på dem hade hon kunnat leva länge. Nu måste hon sitta här och höra på väninnans upprörda men naturligtvis välmenande förmaningar: Nu måste Beata se till att ta tag i sin situation! Måste prioritera att betala hyra och räkningar för annars kan det bli jättedyrt, förstår hon inte det?
Jo, Beata förstår.
Det är Marie som inte förstår. Att när Beata säger att hon inga pengar har, så betyder det inga pengar alls. För Beata – välutbildad, skötsam, relativt framgångsrik egen företagare – har blivit fattig. Hon har fastnat i "fattigfällan", den som Marie, och nästan alla andra som inte själva varit där, inte tror finns. Inte i Sverige. I Sverige har vi skyddsnät.
Det som hände Beata var att hon blev långtidssjukskriven. Som egen företagare har hon många karensdagar och inga medarbetare som kan rycka in. Men trots att hon inte kan jobba kräver Skatteverket varje månad många tusen kronor i skatt och egenavgifter. För att inte tala om alla andra räkningar och snart inkassokrav som ackumuleras och blir till höga berg av skuld med ränta på ränta. Att få en slant till mat från den iskalla socialtjänstkvinnan är som att försöka krama blod ur en sten, och pengarna från Försäkringskassan dröjer, månad efter månad.
Så inga pengar betyder inga pengar. Betyder att sälja allt av värde, låna av alla man känner, äta var tredje dag och till slut gå som en skåpråtta och stjäla en deciliter ris från en granne. Betyder också att, inte minst, hamna utanför i all social gemenskap.
Med stort patos skildrar von Zweigbergk Beatas kamp för att hålla näsan över vattenytan och kanske, kanske få behålla en liten smula mänsklig värdighet. Hennes motståndare är bisarrt nog det välfärds-Sverige som hon alltid trott skulle hjälpa när det krisar, men som märkligt nog nu tycks göra allt för att hon inte ska kunna bli frisk och återgå i arbete. Ingående gestaltar författaren fattigdomens alla förnedrande små detaljer, som att inte ha råd att köpa mensskydd, eller en aldrig så liten present till ett barnbarn vid jul, och dess dolda mekanismer som i förstone kan tyckas motsägelsefulla. Hur kan till exempel västvärldens fattigaste också vara de fetaste?
Få i Beatas närhet förmår ta in allvaret i hennes situation. Jag märker också på mig själv att jag under läsningen ibland skyddar mig på samma sätt; jag tänker att Beata är ju ändå en sorts romanfigur, ett konstruerat, skruvat extremfall? Inte är det så här det är på riktigt?
Samtidigt vet jag. Det gamla fattig-Sverige är fortfarande så nära, mindre än hundra år bort. Och det nya kommer allt närmare, med varje nedskärning i välfärdssystemen och varje moralistiskt nedklassande av människor "i utanförskap" som vi tyst accepterar.
Jag skulle önska att "Fattigfällan" gav eko i den svenska samhällsdebatten nu i höst, och att den får många läsare. Tyvärr är berättelsen för lång och rymmer alldeles för många upprepningar och omtagningar – en bra redigerare hade varit guld värd. Men det förtar inte dess tyngd.