Atlas
Lina Kalmtegs debutroman utspelar sig på 1990-talet och berättar i jagform om Hannah, som i femtonårsåldern drabbas av svår anorexi. Självsvälten får henne att rasa i vikt och hennes tillstånd att försämras alltmer. Själv ser hon ingenting av det; det hon ser är en fet flicka i vars inre de små matsmulor hon får i sig krälar som maskar. Enda sättet att få bort de där maskarna är att inte äta. Bara då kan hon bli stark, få kontroll.
När jag läser om Hannah ser jag framför mig en mycket ensam, och därför mycket egofixerad, ung kvinna. Hon har människor omkring sig; föräldrar, en lillasyster, och hon är inte mobbad i skolan även om hon känner sig utanför. Men hon stänger dem och världen ute. Hon gör sig hård, ibland cynisk, i sin fokusering på att försvinna och bli ett med "den skimrande bilden av de tyngdlösa kvinnorna" som hon läser om i böcker och identifierar sig med: Twiggy, Kate Moss, Sylvia Plath. Hårdheten riktas både mot henne själv och mot omgivningen. I berättelsens utkanter skymtar den hjärtskärande bilden av mamman, hon som bryter på tyska och gång på gång hjälplöst upprepar: Du måste äta.
I korta stycken skildrar Lina Kalmteg Hannahs irrfärder i den vårdapparat som gång på gång misslyckas med att hjälpa henne. Sakliga journalutdrag gestaltar resan neråt och bortåt: "Vikt: 32,4 kg. ... Inlägges ännu en gång. Upplever själv inga direkta symptom från sin svält." "Ånyo gått ned 5 hekto. Kan således ej utskrivas." "Fortfarande dropp. Bevakar henne för att se att hon inte tar bort slangen. ... Vikt 29,9 kg."
Det är effektfullt, och berättelsen är stundtals stark. Hannah är en levande gestalt. Men för att tekniken med de korta styckena skulle fungera riktigt bra hade den behövt mer av laddning och koncentration, inte innehållsmässigt, men språkligt. Som det nu är tenderar språket ibland att bli lite flackt. Men det här är en debutroman; kapacitet för utveckling finns säkert hos den här författaren.
Lina Kalmteg har själv varit drabbad av ätstörningar, men betonar att romanen inte är självbiografisk.