Övers: Kristoffer Leandoer
Norstedts
Som hundratals spegelskärvor är den, franska författaren Emmanuelle Paganos första bok på svenska: ”Jag talar om kärlek”.
Små bitar av kärlek alltså. Män, kvinnor, gamla, unga – alla slags människor i otaliga varianter på relationer bygger bokens mosaik. Styckena är ofta korta, utan någon som helst hjälpande introduktion. Ibland är det en detaljerad iakttagelse, inte sällan om något kroppsligt: ett hårstrå, vatten längs en rygg i duschen, hudens nyanser.
Andra gånger är det mer av en reflektion: ”Jag älskar när han går omkring naken hemma hos mig, det är som om han bodde här.” Kanske inte så märkvärdigt, men vackert i sin enkelhet.
Också de längre styckena är högst ett par sidor. Vissa av dem kunde vecklats ut till en hel roman. Som miniberättelsen om en kvinna som tar reda på allt hon kan om en man, hans historia, arbete och vanor. När han sedan är bortrest ett par dagar flyttar hon in och gör sig hemmastadd i hans lägenhet. När han kommer tillbaka låtsas hon att det är han som har glömt henne och deras tio år tillsammans. Förr eller senare blir hon avslöjad, säger hon, men till dess: ”han ser mig, han tittar på mig, han rör vid mig, han vänjer sig.”
Därmed sagt att kärleksbegreppet är öppet i olika riktningar i denna bok.
Frånvaron av kontinuitet och det splittrade persongalleriet gör läsningen något svår – man får så att säga börja om hela tiden. Men så småningom vänjer man sig och jag kommer under läsningen allt mer att uppskatta greppet. Det är en fin bok Emmanuelle Pagano har skrivit. Ambition och anspråkslöshet förenas i hennes klara blick på kärleken.