Celanders förlag
"Välkommen till Himmelsta" står det på skylten vid infarten till den lilla landsbygdsort i södra Sverige där Hanna Landahls debutroman äger rum. Men välkomna är det sista de där, de tre främmande fåglar som efter var sina långa resor landar på ortens tågstation: tonårskillarna Hamid och Mohammed från Syrien, och Ibra från Eritrea. Tvärtom är motståndet mot att ta emot samhällets första ensamkommande flyktingbarn kompakt bland ortsborna. De vill helst att allt ska vara som det alltid har varit.
I täten för motståndet går fotbollslagets tränare, den hetlevrade men samtidigt känsloknutne Nicke. Hans svägerska, socionomen Anja däremot utgör ett av få undantag. Hon blir föreståndare för pojkarnas boende och griper sig an uppgiften med entusiasm, välmenande, men oförberedd och lite ängslig, och med ett stort hål i sitt liv sedan maken Klas tidigare lämnat henne för hennes bästa vän och flyttat in två hus bort på villagatan.
En annan välvillig själ är Inez, före detta advokat som flyttat in från storstaden. Inez behöver vara behövd. Hon ordnar en insamling åt pojkarna och blir överöst av saker som folk vill bli av med. Men hon ser inte de två rumänska tiggarna som sitter utanför mataffären dag ut och dag in.
Ibra, sjutton år, har hört om det rika, vänliga Sverige där alla får mat varje dag, läkarvård och skolgång. Sverige har säkert jättemycket olja för att kunna vara sådär rikt, tror han. Men snart förstår han att det i Himmelsta är skillnad på folk och folk. Att somliga reser till Medelhavet för att bada, medan andra drunknar där.
Hanna Landahl är en utmärkt berättare; humoristisk, skarpögd och empatisk. Hennes gestalter är ibland så skruvade att de verkar karikatyrartade i sin tydlighet (som den medelålders vite mannen Nicke som blir kränkt in i själen av dessa tre pojkars blotta närvaro), men samtidigt lyckas hon på något sätt bevara deras trovärdighet.
När hon skildrar denna främlingsfientlighet, eller snarare detta främlingshat, på gräsrotsnivå, och de djupa sår som de intet ont anande ungdomarna river upp mellan grannar, släktingar och vänner, är det på ett sätt som stundtals får mig att frysa. För precis det här är det man kan få höra – tack och lov inte alltid men skrämmande ofta – om man lägger örat mot marken och lyssnar.
Landahl nämner aldrig politiska partier vid namn, men hon nämner ibland "partiet som vill stänga Sveriges gränser". Det är naturligtvis inte så svårt att förstå vilket parti hon menar. Samtidigt märker man som läsare att här har tiden gått bokutgivningen i förväg. Numera vill som bekant nästan alla partier göra i princip det; stänga Sveriges gränser.
Man kan invända att flyktingproblematiken i verkligheten är betydligt mer komplicerad än den i romanen. Självklart är det så. Men det förtar inte berättelsens kvaliteer.
Guldstjärna åt lilla Celanders förlag som fångat upp denna lovande debutant.