Övers: Helena Hansson
Celanders förlag
Arundhati Roy är den indiska författaren som 1997 slog igenom stort med romanen "De små tingens gud". Vårens bok är något helt annorlunda: en ursinnig politisk essä som på prick etthundra sidor tar all eventuell ära och heder av den globala kapitalismen som hon menar tillåts härja fritt i Indien.
Roy tecknar bilden av ett system som sägs vara "den enda vägen", där storföretag härskar genom samma strukturer som en gång den gamla kolonialmakten. Där källan till rikedom nu som då utgörs av gruvdrift och handel med mineraler, med förödande naturskövlingar som följd, och där av en befolkning på 1,2 miljarder de etthundra rikaste personerna äger motsvarande en fjärdedel av landets BNP.
Indien brukar kallas världens största demokrati. Men det Indien Roy berättar om är ett land vars demokratiska system totalt har misslyckats. Staten avsäger sig sina traditionella plikter och företag och ideella organisationer (de senare, menar författaren, skapas av samma företag som mutor åt befolkningen, så kallad företagsfilantropi) tar över offentliga funktioner på sina egna villkor. Regeringen kväver all opposition med hjälp av tortyr, korruption och godtyckliga arresteringar. I namn av "kriget mot terrorn" fängslas och dödas oskyldiga.
"Kapitalismen" är verkligt skrämmande läsning; allra mest så när man kan känna igen strukturer från vår egen del av världen (för det kan man). På så sätt är Roys essä en varning åt oss alla: så här kan det faktiskt gå, om vi ger efter för den otyglade, fritt skenande "marknadens" krav.
Författaren slår åt de flesta håll. Inte ens ikonen Nelson Mandela går fri. Som skribent är hon skarp, sarkastisk och dräpande, och väl påläst. Lite synd bara att texten tyngs ner av ett hav av fotnoter och en ocean av namn och förkortningar. Källhänvisningar är förstås nödvändiga. Inte desto mindre gör mängden mig lite splittrad i läsningen.