Albert Bonniers förlag
Denna vårvinter, när svenska medier koncentrerat sig på litteratur om privatlivets bitterhet, som Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig", blir man lycklig över Niklas Rådströms roman "En Marialegend".
Lågmält och intensivt fläker han upp läsaren med sitt allvar. Ur historien bryter han loss enskilda öden, fiktiva och verkliga, och får oss att se lidandet, ondskan och nåden. Och hur konsten kan bli en spegling av det gudomliga.
I sin rika roman binder han samman 1500-talsmålaren Lucas Cranach, den framgångsrika nutidskvinnan Helen, museiintendent i New York, som förbereder en Cranach-utställning och en våldtagen ung kvinna, som föder i ett flyktingläger.
Niklas Rådström levandegör sina gestalter så de går rakt in i ens hjärta. Samtidigt naglar han fast det allmängiltiga och undret som marginaliserar döden.
I "En Marialegend" visar han hur världen skapas i blicken mellan en mor och hennes späda barn. Den blicken fångar Cranach i sitt måleri och den finns mellan den överlevande våldtagna kvinnan och knytet hon fött.
”I deras blick finns inte tiden, där är döden en övergående tillfällighet och livet oundvikligt och evigt… i den blicken blir världen till.”
”Kulan gick rakt igenom hennes käke.” Så börjar romanen. Exakt och fasansfullt beskriver Rådström projektilens väg genom läpp, tänder, tunga. Nyss omslöts kvinnan av mannens kärlek. Nu dör han i gruset.
Förövarna är påtända barn. Påhejade av ledaren våldför sig deras taniga kroppar på den redan tillintetgjorda. Deras glädjelösa skratt följer kulkärven de skickar mot parets barn i vaggan.
Den dubbla tragedin, förövarnas och offrens, dunkar i texten.
Rådström beskriver också solstrålen genom ett spikhål, de stupades blod på vårens späda gräs, och ett pälshår glimmande i en Cranach-målning, så att detaljens avgörande vikt står och skälver.
Helen blir museiintendent, när hennes chef Libby dör i cancer. Hon dras in i dennas liv på gränsen till självutplåning. Bland annat tar hon över mejlkorrespondensen med Libbys systerson, läkare i det flyktingläger, där den våldtagna kvinnan föder. I sin maktlöshet inför nöden är han på väg att uppslukas av mörkret.
Cranach möter man som åldrad, stormrik borgmästare i Wittenberg, belägrat och besegrat av tysk-romerske kejsaren Karl V. Det blir konstnärens roll att utbe nåd för staden och dess kurfurste.
Starkast är avsnitten om den sargade havande kvinnan. En namnlös man och hans hund avgör hennes öde. Underbart skildras hur denne åldring vårdar sig om henne, den överlevande, som måste räddas in i framtiden.
Kanske finns han inte ens i sinnevärlden. Den tanken planterar Rådström. Och dennes storhet är att man inte ifrågasätter honom. Hans världar är så täta att man övertygad går in i dem.