Övers: Johanne Lykke Holm
Wahlström och Widstrand
Olga Ravn hör till gruppen av unga danska poeter som har fått ett medialt och publikt genombrott under senare år. Asta Olivia Nordenhof och Yahya Hassan är andra. Olga Ravns roman ”Celestine” kan leda tankarna också till Josefine Klougart. Här finns en likhet i det att språket i sig är centralt. Berättelsen träder successivt fram, men det är det språkliga uttrycket som i första hand fångar uppmärksamheten.
Texten kräver koncentration, bild- och metaforrik som den är, med oväntade associationer: ”Jag minns mig själv som en vit ros av gummiaktig, smältande ost eller marsipan, eller jag var en toast pyntad med sockervioler i huvudet.”
Huvudpersonen är en kvinna som arbetar som lärare på en internatskola. Världen omkring henne ter sig alltmer skugglik. Relationen till eleverna är ambivalent, hon drar sig undan på samma gång som tillfälliga förälskelser tycks vara inom farligt räckhåll hela tiden. Hon är i ett diffust gränsland mellan vuxen och ungdom. Hennes förhållande till pojkvännen Kim präglas av ett växande avstånd. Det är ett slags ytlighet som beskrivs, inget får riktigt fäste.
Olga Ravn rör sig sömlöst genom tiden. Barndomen inlemmas i skildringen av nuet. Som det kanske tydligaste temat framstår så småningom huvudpersonens bakgrund som barn till skilda föräldrar. På en direktare prosa skildras barnets utsatthet när föräldrarna ingår nya relationer, hur styvsyskon kommer och går. Det pågår ett socialt rollspel där barnen hamnar i ett ingenmansland, osedda. Här borrar sig Olga Ravn ner i ett mörker och lyfter upp smärtan.