Övers: Lars Ryding
Ordfront
Ordfront ger i höst ut två noveller av den brittiske dramatikern och författaren Alan Bennett. Båda publicerades ursprungligen 2006. I titelnovellen möter vi den excentriska, men mitt i sitt pågående förfall ändå grandiosa gamla damen miss Shepherd. I glesa dagboksanteckningar från sent 1960-tal fram till 1994 rapporterar berättarjaget, en författare som miss S utsett till sin värd genom att resolut parkera den stinkande skåpbil som utgör hennes hem på hans tomt, om en kvinna som tycks leva i en parallell verklighet och vara ganska nöjd med det. Personteckningen är pricksäker, berättarstilen uddig och välformulerad. Bennet – för mig en ny bekantskap – framträder som en språklig elegant.
Om denna första historia kan sägas vara något sådant som en varmhjärtad satirisk skildring av ett England sett i backspegeln, är den andra mera av en bitter familjekomedi/tragedi. Novellen "Fader vår", vars originaltitel "Father! Father! Burning Bright" förstås anspelar på Blakes klassiska poem, handlar om läraren Midgley, som kallas till sin fars dödsbädd. Midgley är en misslyckad figur, trög och evolutionsmässigt i nivå med skåpet under diskbänken; det anser i alla fall hans fru. Han har alltid varit en besvikelse för sin far. Nu tänker han dock som en exemplarisk son vaka vid faderns sidan ända till slutet. Men slutet dröjer, och dröjer.
På sjukhuset samlas olika släktingar som oupphörligt pratar förbi varandra, var och en fången i sin egen stelnade roll. Det är egoism och det är hyckleri, kanske är det också en aning kärlek, men så outtalad att man knappt vet om den finns. Tonen är krass, dialogerna spetsiga. Trots komiska, ja, dråpliga inslag känns "Fader vår" som en i grunden sorglig historia om människor som vandrat vilse, och om något, inte helt klart vad, som för alltid gått förlorat i tidens ström. Samtidigt är författaren hela tiden kapabel att underhålla sin läsare.
"The lady in the van" är nu aktuell som filmatisering med dame Maggie Smith i huvudrollen.