Brombergs
Linda Olsson är i dag en väletablerad författare, känd för sina stämningsfulla och vemodiga relationsromaner. Ändå är det bara tio år sedan hennes författarskap tog sin början genom en skrivarkurs på Nya Zeeland, där hon bott större delen av sitt liv. Debutromanen "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" (2006) blev en succé över stora delar av världen.
Linda Olsson gestaltar i sina böcker ofta människor som hamnat lite vid sidan om det vanliga livet. I vårens roman får vi möta två halvsystrar, berättarjaget Maria och den yngre Emma. När Emma kommer för att besöka Maria i hennes hyrda hus vid havet i Spanien har de inte träffats sedan moderns begravning två år tidigare, och deras relation präglas mer än något annat av alienation. Först ångrar Maria sin inbjudan och ser Emma som en inkräktare. Men sakta etablerar de gemensamma rutiner. Det börjar lukta mat i huset. Samtalen djupnar och rör sig allt längre inåt och bakåt, mot den gemensamma barndomen med en självcentrerad mamma och var sin, tycks det, oftast frånvarande pappa. Där, i barndomen, finns också den som Maria absolut inte vill tala om: hennes tvillingsyster Amanda, den allra mest älskade, som inte längre lever.
Undan för undan friläggs ett förflutet fullt av sår; ensamhet, död, svek. Men också av hisnande kärlek i Marias förhållande med galleriägaren Maya, en kärlek som abrupt stals ifrån dem. Och Maria tänker: minnet av lycka är inte längre lycka – men minnet av sorg är fortfarande sorg.
Linda Olsson berättar stillsamt, eftertänksamt. Hennes språk är som alltid stilsäkert och lika vackert som vilsamt i sin enkelhet. Med små gester gör hon sina gestalter levande och deras tillkortakommanden och glädjeämnen till läsarens angelägenheter. Få kan som hon skildra främlingskapet mellan människor som borde stå varandra nära, men också den försoning som är möjlig. Atmosfären i berättelsen, med huset ovanför havet och staden, lugnare och mer familjär när sommarturisterna åkt hem, är även den njutbar.