Ärligt ska sägas att jag nog inte förstår allt som författaren försöker säga här.
Vissa saker är förstås enkla, som budskapet från en nära framtid som redan nu börjat ta form i Europa. Till en liten obebodd ö i Bottenviken kommer det unga nygifta paret Maija och Viktor på vad som från början verkar vara en smekmånad. Snart står emellertid klart att de har ett uppdrag: de ska spana efter båtflyktingar från det muromgärdade Finland och, då de ser några, anmäla dem för myndigheterna. När så en dag efter en storm en grupp svårt medtagna människor i båt spolas upp på grannöns strand väcks Viktors empati, medan Maija däremot gladeligen fullföljer sin angivaruppgift. Kris i förhållandet följer. Så långt är jag med. Men Maijas och Viktors själva förhållande? Varför gifte de sig alls?
Det är ett äktenskap präglat av minst sagt motstridiga känslor, så mycket står klart. Det är Viktor som älskar mest. Maija, älskar hon alls? Ja, säg det. Mellan dem dallrar äcklet och lusten, kropparnas längtan och kampen för integritet.
De har bara varandra. Men en avgrund skiljer dem åt.
Det jag tycker bäst om i den här romanen, och som något ger genklang av Berglunds suggestiva debut, är miljöskildringarna. Vädret; regnet som tapplar på taket, stormen som vräker vågor högt upp mot stugväggarna. Vintern som nalkas. Isen som lägger sig, stjärnljuset som gnistrar i snön. Här lever berättelsen och gestaltar människans litenhet. Några formuleringar kommer jag också att minnas, som när Maija och Viktor "stod panna mot haka och stillade oro".
Men framför allt är det tyvärr så att "Smekmånader" lämnar mig med en känsla av snopenhet, och inte så lite besvikelse. Något har berättats för mig som jag åtminstone delvis har missat. Beror det på mig eller på berättaren? Vem vet?