Övers: Micka Andersson
Bonniers
Jag minns den amerikanska författaren Kristin Hannah, som jag tills nu inte läst på flera år, som en pålitlig leverantör av klassisk, romantisk feelgood; trevligt och lättsmält, men kanske inte mycket mer. Nu, efter läsningen av höstens roman "Näktergalen", inser jag att Hannah är värd ett betydligt större erkännande än så. Den här berättelsen är stark och tät och skakande, och den är därtill i sig ett vittnesbörd om något av det som är litteraturens kanske allra viktigaste uppgift: förmågan till inlevelse i andra människors villkor, och att kunna gestalta dem som vore de ens egna.
"Näktergalen" utspelar sig under åren 1939–1945 i Frankrike. När andra världskriget bryter ut och närmar sig byn Carreveau i Loiredalen väljer systrarna Vianne och Isabelle två helt olika sätt att möta det på. Den äldre Vianne, vars man Antoine snart försvinner ut i kriget, väljer pragmatismens väg och beslutar sig för att till varje pris hålla sin dotter Sophie trygg – även om det innebär att Vianne tvingas sova med fienden, naziofficeren som inkvarteras i hennes hus. Isabelle, däremot, är upprorisk och ursinnig över Frankrikes snara kapitulation får Nazityskland och ansluter sig snart, till en början helt blåögt, till den livsfarliga franska motståndsrörelsen i Paris.
Det dröjer, det dröjer länge; men till sist kommer deras vägar att mötas, Viannes och Isabelles.
Kristin Hannah har skrivit en mäktig roman om kvinnornas krig, i den mörka tid i vår historia som vi hört om så många gånger förr. Ändå läser jag den nästan som vore det första gången jag hörde den berättas: historien om stöveltrampet, förföljelserna, svälten, lägren och dödsmarscherna. Hannah får mig att än en gång förundras över hur mycket som kan rymmas inom en enda liten människa. Så mycket ondska. Så mycket mod – på så olika sätt.