Övers: Jessica Hallen
Brombergs
Det krävs mod för att bryta upp från det gamla och trygga och ge sig av. Men det krävs också mod, ett annat och kanske ännu större, för att våga stanna kvar.
Jag tänker på det när jag läser James Rebanks säregna självbiografi/dramadokumentär ”Fårbondens dagbok”. Här berättar han fängslande och ingående om sitt eget liv som fårbonde i Penninska bergen, i Lake District uppe i nordvästra England, och som förvaltare av en gammal herdetradition som sträcker sig ända tillbaka till vikingatiden. En tradition som hela tiden upprätthållits av dem som vågat stanna kvar.
Själv väljer James tidigt bort boklig lärdom; han slutar skolan när han är 15 år, för att i stället arbeta heltid på sin fars och farfars gård. Det är ett slitsamt liv som hela tiden kretsar kring familjens flockar av härdiga Herdwick-får, deras välbefinnande och deras årstidsbundna förflyttningar mellan ängar, nyodlingar och hedmarker. Men det är hans liv. Icke desto mindre – oklart riktigt hur – befinner han sig några år senare vid universitetet i Oxford där han tar examen med bravur. Han har alltså brutit upp. Men i hans fall leder uppbrottet bara till en än klarare insikt om att hans framtid finns på gården i bergen.
”Individer lever och dör, men gårdarna, flockarna och de gamla släkterna lever vidare”, skriver James Rebanks. Den värld han gestaltar är som en liten ficka av urtid mitt i nutiden. Alldeles intill vandringslederna där turisterna travar förbi med sina kängor och guideböcker, arbetar han med fåren på samma sätt som hans föregångare gjort i tusentals år, med vallhund och herdestav. (Okej, numera har farmarna fyrhjulingar också.) Sagolikt? Ja, på sätt och vis. Men också kraftfullt realistiskt och utan spår av romantiserande eller sentimentalitet. Ibland kommer jag faktiskt på mig med att sakna en liten, liten gnutta av just sentimentalitet; att inte bara de allra äldsta, mest prisbelönta fåren skulle få ses lite mera som individer och inte bara som produktionsenheter.
Men visst. Sentimentalitet sätter ingen mat på bordet.
”Fårbondens dagbok” präglas av en stor kärlek till yrket, till landskapet, herdekulturen och dess människor. Här finns storartade lyriska naturskildringar blandade med tuffa skildringar av vinterarbetet med snö, blåst och väta... och lammande tackor överallt. Alla som någon gång varit i Storbritannien eller sett tv-serier som ”Hem till gården” – som i och för sig utspelar sig i Yorkshire – känner igen sig i det vackra jordbrukslandskapet med sina stenmurar, ängar och slingrande småvägar.
Det här är en njutbar bok i vilken man sugs in alltmera ju mera man läser. Den är också klok på flera sätt, inte minst när författaren påpekar det lokala jordbrukets betydelse för livsmedelsförsörjningen i händelse av avspärrning. De gamla kunskaperna kan bli livsnödvändiga i en tid då klimatförändringarna löper amok och fossila bränslen saknas. Frågan är: vilka bevarar dem nu? I England, och här?