Övers: Erik MacQueen
Natur & Kultur
En avvikande grupp, en sekt. En galen men karismatisk ledare och hans hov av unga tillbedjare som är beredda att göra allt han begär: Att lämna vänner. Lämna familj. Att till och med mörda; sig själva, eller andra. Hur är det möjligt?
I sin debutroman "Flickorna" har den unga amerikanskan Emma Cline låtit sig inspireras av de ökända Manson-morden i Kalifornien i slutet av 1960-talet. Huvudperson är den fjortonåriga Evie, dotter till en frånvarande pappa och en mamma som söker mening i skumma new age-kretsar, hel, ren, trots allt väluppfostrad – och dödligt uttråkad. Utan att ännu ha ord för det längtar Evie desperat efter kärlek, beröring, ett sammanhang där hon kan känna sig sedd. Som vilken annan tonårsflicka som helst.
Men för Evie leder hennes längtan fruktansvärt fel; rakt i armarna på ett gäng vildögda, smutsiga – men, tänker Evie, fria! – flickor som letar mat i sopcontainrar och lever i kärlek och gemenskap på en avsides belägen ranch. Deras ledare heter Russell och han har obegränsad tillgång till såväl deras sinnen som deras kroppar. Av Russell får Evie den dyrbara känslan av att vara utvald, speciell. Hon får också sina första sexuella erfarenheter. Men förälskad blir hon i stället i en av flickorna, den otillgängliga och tvära Suzanne.
Hur detta eländiga – svält, försummade, nerlusade barn – men ändå till synes ganska harmlösa leverne sedan kantrar mot de bestialiska mord som ingående skildras i romanens slutfas, lyckas Emma Cline inte riktigt förklara.
Sensmoralen är dock tydlig: blind auktoritetstro och lydnad parad med ett visst mått av droger leder mot katastrof. Kanske är det just det som är romanens essens. Men det är någonting jag saknar, trots de självklart kittlande ingredienserna. "Flickorna" är helt enkelt ingen särskilt spännande läsning. Och det i och för sig intressanta spåret att skildra det att vara flicka i männens värld i USA 1969 – och, kanske, i Sverige 2016 med tidningsrubriker om sexuella trakasserier var och varannan dag – det räcker liksom inte.
Förvisso är Cline en begåvad debutant, skarpögd och med sinne för detaljer. Bitvis kan det kännas som om jag vaggas in i hennes dröjande, drömska berättarstil. Jag kommer säkert att läsa hennes nästa bok, för en sådan blir det förmodligen. Men jag skulle önska att hon då kommer att kunna stå lite friare från creative writing-skolans normer.