Natur & Kultur
Det är det moderna samhället som har uppfunnit barndomen. Förr i tiden sågs barn enbart som små vuxna, utnyttjades som billig arbetskraft och straffades hårt om de gjorde fel. Ingen skolgång fanns. Och framför allt: föräldrar älskade inte sina barn som vi gör nu, eftersom barnadödligheten var skyhög och det inte ansågs värt att investera starka känslor i så bräckliga varelser.
Ungefär så säger den franske forskaren Philippe Aries, "en gigant inom historieforskningen", som Eva Österberg kallar honom i inledningen av sin nya bok. Därpå ägnar hon i stort sett hela boken åt att argumentera mot honom – på ett, överlag, ganska övertygande sätt. Men det framgår med all tydlighet att hennes uppgift inte varit lätt. Källuppgifter från medeltiden, som är den tid hon koncentrerar sig på, där barn förekommer är sällsynta.
Det är alltså oerhört svårt att säkert veta hur dåtidens människor såg på barn. Oftast är forskare hänvisade till "skärvor, suddiga spår eller ekon eller fantasiekon (som finns) kvar efter en kultur som ligger så långt tillbaka ..." (Joan W Scott, citerad i boken). Alltså tolkningar och spekulationer.
"De små då" är ett ambitiöst verk om ett högintressant ämne. Ändå tar det sin tid innan jag blir fångad. Förmodligen beroende på de få tillgängliga källuppgifterna är det till en början långa stycken som, ganska omständligt, redogör för historiska skeenden som bara löst aknyter till barnen.
Filosofiska och politiska vinklar och vrår analyseras och genomlyses noga. Det hela är mycket akademiskt och kanske inte alltid så uppenbart spännande för en allmänt historieintresserad läsare. Men så kommer Österberg till de isländska sagorna med sitt karga språk som hon så träffsäkert kallar "isbergsprosa"; man ser bara toppen, men anar allt det andra – och då plötsligt får skildringen liv.
Jag tror inte att någon med ett hjärta i kroppen kan undgå att röras av berättelsen om lille Tord, som under en våldsam fejd väljer att hellre dö med sina älskade morföräldrar än leva utan dem. Och han tillåts att välja. Något som Österberg tolkar som att också små barn under sagornas tid sågs som individer vars vilja man skulle ta hänsyn till.
Andra ställen där barns villkor avtecknar sig är till exempel de gamla landskapslagarna och helgonberättelserna. De senare, som låg till grund för huruvida en individ skulle helgonförklaras av påven eller ej, inbegriper slående ofta barn som på ett mirakulöst sätt blivit räddade/botade efter böner till det eventuella helgonet. Påfallande är också föräldrarnas starka känslor; först ångest och smärta, sedan den oändliga tacksamheten.
Så – nog fanns det kärlek. Trots att minst trettio, kanske mer än fyrtio, procent av de medeltida barnen dog före femton års ålder.