Magnus Gröntoft m fl (red)
Atlantis
Hans Brask var Sveriges siste katolske biskop. Han tjänstgjorde i Linköping åren 1513–1527 (när han flydde undan Gustav Vasas protestantism till Polen) och är kanske allra mest känd för den brasklapp med vilken han en gång garderade sig. Men han var också en matglad kyrkans tjänare som gärna tog med sig intressanta matideer hem från sina många resor.
Detta har Magnus Gröntoft med flera forskare tagit fasta på i denna gedigna, faktarika och då och då en liten aning nördiga volym om medeltida kosthållning. Till grund för boken ligger det dokument rörande stiftets ekonomi som brukar kallas Biskop Brasks ekonomibok: handskriften Kh 54 i Linköpings stadsbibliotek. Häri finns bland annat en unik så kallad matordning; en beskrivning av vad man åt och drack i biskopsgården under flera veckor, helgdagar som vardagar och fastedagar. Den tydliggör också hur maten i det tidiga 1500-talet var en viktig del i tidens traditioner och inte minst i det religiösa livet.
Vad åt man då? Mycket kött i alla former, från både vilda djur och husdjur. Mycket fisk, i synnerhet under fastedagarna – Sverige var fortfarande ett katolskt land. Däremot ytterst lite grönsaker.
Som nutida läsare känner man inte igen särskilt många av rätterna som anges, undantaget ärtsoppa – som dock inte åts med fläsk utan med sälspäck – och lutfisk, det senare en jultradition sedan femhundra år. Somligt låter mindre aptitretande än annat: gammalt höns i risvälling, till exempel, och "sudna" (kokta) fiskmagar. Dock åt man redan 1473 "sämblor", semlor.
Femton författare har bidragit med artiklar som inte bara skildrar maten och råvarorna, utan också på ett spännande sätt sätter in dem i sin historiska kontext. Kapitelrubrikerna är skiftande, från "Teologin vid bordet" till "Mjölnare, sågmästare, vattendrivna kvarnar och sågar" och det jag själv fann allra mest fascinerande: "Kök, källare och köksavfall på Linköpings medeltida biskopsgård". Här guidas läsaren genom köksregionerna i vad som senare blev Linköpings slott, med brunnen från 1100-talet som än i dag ger gott dricksvatten.
Boken är full av levandegörande detaljer, mumma för historieintresserade i allmänhet och matintresserade i synnerhet. Helt klart var Brask en ordningens man som ville ha koll på allt, inte bara mat och ekonomi, utan också alla praktiska göromål på en storgård och när de skulle utföras.
Lite nördigt blir det som sagt här och var, som till exempel i kapitlet "Biskop Brask som verkställande chef", där författaren ingående granskar och jämför biskopens skrivares olika färdigheter och handstilar. Men lite nördigt är också lite charmigt och ganska imponerande. Skribenterna går verkligen så långt som det bara är möjligt till botten med sina ämnen och ger mycket kunskap och tidskänsla.