Översättning och inledning: Viveca Melander
Efterord: Gioacchino Lanza Tomasi
Albert Bonniers förlag
1958 steg Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman "Leoparden" som en raket på den italienska bokhimlen. Då var författaren död sedan ett år. Medveten om att han skrivit ett mästerverk fick han likväl gång på gång se det refuserat, sista gången ett par dagar före sin död.
Viveca Melander har nyöversatt boken. Den innehåller också avdelningen "Berättelser". Lampedusas beundran för Stendhal märks.
1960, när första svenska översättningen kom, grasserade Leopardfeber världen över. Tre år senare fick Luchino Visconti Guldpalmen i Cannes för sin filmatisering av boken.
Ett enat Italien föddes 1861 med Garibaldi som frihetshjälte. Om 1860-talet, när Garibaldi landsteg på Sicilien, handlar "Leoparden". Där styrde sedan århundraden Lampedusas släkt. Hans genigrepp är att spegla de politiska skeendena genom sin farfarsfar, prins på Sicilien under Garibaldis tid.
Det fräser av vitalitet, skarpsinne och en satans medryckande ordglädje när Lampedusa gör satir och familjeberättelse av historien. Samtidigt återger han med närmast fotografisk exakthet salarna i sin barndoms slott, som bombades till grus under andra världskriget.
Uppkomlingar, som samlar rikedom genom knep, krigiska hjältar som obekymrat byter sida, gummor som livnär sig på påhittade reliker och prinsen svimfärdig när han ser borgmästaren i frack, men lugnad av knäppkängorna som skymtar under byxbenen; allt skildras med sylvass känsla för mänskliga svagheter.
Och i bakgrunden böljar kriget och den politiska kohandeln.
Avslöjande scener gör en lycklig. Som när prinsen går till sängs med sin kärlekskranka prinsessa, alltmedan hon ivrigt gör korstecknet och aldrig låter honom skymta naveln fast de har åtta barn ihop.
Miljö och personer i "Leoparden" står verkligheten nära. Det förstår man av texten "Barndomsminnen" som ingår i "Berättelser". ”Alla var snälla mot mig”, skriver Lampedusa om barndomslandet.
Jättelik, bullrande och till synes skräckinjagande, kliver prinsen in i handlingen. Snart älskar man honom. Godhjärtad, älskvärd och blind tvingas han se den värld vittra sönder, som han trodde skulle bestå all tid.
Mitt i förändringen förblir människan sig lik. Ballivet i Palermo sätter full fart igen, så snart Garibaldi fått sig ett skott i foten. Allt kommer att förbli vid det gamla även om aktörerna byter plats och adelsklassen avlöses av en annan.
Den döende prinsen konstaterar att tre år av verkligt liv går att destillera ur de sjuttiotre han levat. De övriga sjuttio var enbart leda.
Det är löjligt att stänga in Lampedusas roman om livets mening och människans beskaffenhet i fållan ”historiska romaner”. Den är, liksom Voltaires "Candide", en rundmålning av allt mänskligt och låter sig inte begränsas till ett visst fack.