Forum
Ämnet ”Fäder och söner” är ett väl använt tema inom såväl skönlitteratur som i biografier. Författaren och professorn Stefan Einhorn gör i boken ”Pappan” en mix av de båda genrerna då han skriver in sig själv och sin pappa Jerzy Einhorn i en berättelse där fantasi möter verklighet.
Boken tar sin början då Stefan Einhorn en kväll sitter med kaffet vid Park hotell i Stockholm. Det går trögt med skrivandet och skärmen på datorn förblir tom. En äldre man, Josef, slår sig ned vid hans bord och inleder lite påträngande ett samtal. Ganska snart kretsar deras prat kring Stefans relation till sin pappa i vars tunga fotspår han själv gått.
Gradvis flyttas fokus från Stefan Einhorn till mannen själv och det ska visa sig att de har långt mer gemensamt än författaren någonsin kunde ana. Komplexiteten friläggs som en skalad lök. Emellanåt skymtar tydliga minnesbilder fram från Stefans Einhorns uppväxt med sin egen pappa. Temat är ständigt detta om pappor och deras relationer och ickerelationer till sina söner. I Stefan Einhorns egen pappaberättelse spelar Förintelsen en avgörande roll för att förstå både sin pappa och sig själv.
Det är tydligt att Stefan Einhorn velat göra något nytt av ett redan överexploaterat ämne. Resultatet är minst sagt förvirrande. En thrillerartad historia med övernaturliga inslag varvas med moraliserande och sedelärande berättelser som vore de hämtade från förra seklets läseböcker i folkskolan.
”Pappan” är en bok som vacklar högst betänkligt åt olika håll och där alla poänger presenteras med en övertydlighet som nästan blir pinsam. Några avsnitt håller för en djupare läsning och ibland blir texten som en modern midrash där berättelsen ger nytt djup åt redan befintliga historier. Men mestadels återfaller boken till en högtravande rörighet med bilden av en författare som till varje pris tänker pressa fram ännu en bok.