Norstedts
Aris Fioretos hade nog roligt när han skrev sin vindlande essä om romankonsten. En skönlitterär författare som tillåter sig att i full frihet formulera sina tankar.
De böcker han skriver om är valda utan några sidoblickar på rådande läsmode. Den genrestyrda litteraturen som i hög grad följer en mall och där språket är underordnat berättelsen – kriminallitteraturen är väl det tydligaste exemplet – har ingen plats i Fioretos text. Han söker sig till de verk som strävar efter någonting mer: att få läsaren att se med nya ögon på världen och sig själv och där språket alltid är centralt.
En lång rad författare passerar revy: Nabokov, Kafka, Herta Müller, Marcel Proust, för att nämna några. Fioretos lånar också ur sina egna romaner för att belysa det han vill ha sagt.
Ju mer läsaren delar Fioretos referensramar, desto bättre för förståelsen och läsupplevelsen.
Det konstverk som Fioretos allra mest refererar till är en målning på ett keramikkärl från 400-talet före Kristus. Där finns, skriver Fioretos, i stort sett allt man kan önska av en roman: “spänning, skönhet, gömställen, besinning, precision, ond bråd död och en överraskande födelse …”
Han utvinner en imponerande mängd tankar och teorier utifrån detta verk, stringent formulerat men inte utan lekfullhet.
Essän heter alltså “Vatten, gåshud” och det är två av de många ord som finns utplacerade i marginalerna som ett slags uppslagsverk över för romanen viktiga ord. Vatten har att göra med hur Fioretos ser på romanen och dess möjligheter till förändring, dess estetik. Gåshud är vad den vill uppnå. För även om detta är en teoretisk bok – dock inte alls torrt akademisk – finns en strävan att förstå hur mötet med läsaren kan gå till, vad som väcker känsla och identifikation. Och hur romanen därmed kan bli relevant i vår samtid.