Övers: Inger Johansson
Norstedts
Vissa boktitlar går helt enkelt inte att motstå – "Den frystorkade brudgummen" är en sådan. I samlingens nio noveller, eller berättelser, går den kanadensiska litteraturens grand old lady Margaret Atwood loss på sitt allra mest drastiska, sardoniska, rysliga sätt när hon skildrar en rad gestalter mer eller mindre löst länkade till varandra.
De är åldrande, men inte särskilt blida. Var för sig gestaltar de för all del livskraft och handlingsförmåga, men framför allt människans alla lägsta drivkrafter: hyckleri, lögner, girighet, hämndlystnad, fåfänga.
Här möter läsaren till exempel den självupptagna poeten Gavin. I samlingens första berättelse "Alphinland", är han huvudpersonen Constances minne av sitt ungdomsex. I nästa "Gengångare", är han gammal och gift med sin tredje fru, den trettio år yngre Reynolds, som betraktar honom som ett "dysfunktionellt husdjur".
Han kan inte längre skriva, hon infantiliserar honom, de föraktar varandra, och maktspelet mellan dem når nya höjder när en ung kvinna kommer för att intervjua honom och den numera helt impotente Gavin ger sig på henne med sexistiska kommentarer värdiga en Donald Trump. I ytterligare nästa utspelar sig Gavins begravning, sedd genom ögonen på Marjorie, den kvinna med vilken han för länge sedan bedrog Constance.
Constance har som bästsäljande författare skapat ett eget rike, Alphinland, som hon har en smula svårt att skilja från verkligheten, och i samlingens sista del ser den synskadade Wilma små färggranna sagofigurer paradera framför sig.
Överhuvudtaget vandrar verklighet och fantasi nära varandra i "Den frystorkade brudgummen". Atwood driver hejdlöst med så väl litteraturen som mänskliga tillkortakommanden och synder. Skrattar högt gör jag för all del inte medan jag läser. Men jag fnissar, innerligt och ofta, åt Atwoods lika lysande som absurda formuleringskonst och det sätt på vilken hon ställer människan naken.