Elva år efter "Berlinerpopplarna" kommer nu Anne B Ragdes fjärde roman i sviten om den norska familjen Neshov: "Det finns alltid förlåtelse".
Här möter vi på nytt Torunn, som mitt i livet bryter upp från ett omöjligt förhållande med den notoriskt otrogne hundspannsföraren Christer och hennes farbröder; den grubblande begravningsentreprenören Margido som tiden sprungit ifrån – och så Erlend som lever ett gott liv i Köpenhamn med sin sambo Krumme och tre små barn. Barnen har förstås kommit till modernt och bra genom insemination tillsammans med det lesbiska paret Jytte och Lizzie, i romanen respektfullt kallade "mödrarna".
Som enda barnbarn till Anna Neshov är det Torunn som står som arvinge till släktgården utanför Trondheim. Men släktförhållandena har visat sig vara långt ifrån självklara, och nu har tre år gått sedan Torunn gav sig av och lämnade gården att stilla förfalla, ruvande över sina hemligheter och sina tragedier. Nu är hon i praktiken hemlös efter det brådstörtade uppbrottet från Christer. Men är det alls möjligt för henne att återvända till gården?
Anne B Ragde fortsätter här sin brett upplagda familjekrönika. Dramatik vävs samman med humor och inlevelse, och livfulla personporträtt. Det är samtida norsk feelgood med stänk av allvar i botten, om att bryta upp och att hitta tillbaka. Romanen bärs till stor del fram genom sina många och välfångade dialoger, som avlyssnade direkt ur verkligheten. Och så Erlend och Krumme... Jag kan inte hjälpa att jag blir alldeles kär i detta nyrika gaypar, deras kärleksfulla munhuggande och ivriga, ängsliga föräldraskap.
Allra mest rörande är nog ändå skildringen av siberian husky-valpen Anna som Torunn tar med sig från Christer, och hennes möte med farfar Tormod på hans äldreboende. Här förenas själar och öppnas dörrar till stängda rum.
Alla äldreboenden borde ha minst en hund, och/eller katt. Tänker jag.