Övers: Örjan Sjögren
Forum
"'Game of Thrones' möter 'Grottbjörnens folk' i keltiska Britannien". Så står det på framsidan till australiensiska Ilka Tampkes debutroman "Albions dotter", och jag citerar det av den enkla anledningen att jag själv inte kan formulera en mer slagkraftig sammanfattning.
I "Grottbjörnens folk" är det Cro Magnon-flickan Ayla som adopteras av en grupp neandertalare. Här heter huvudpersonen Ailia, och hittas nyfödd och övergiven på en trappa utanför ett kokhus i Britannien år 43. Hon växer upp som fosterdotter till kokerskan och får ett ganska gott liv som tjänarinna åt stamdrottningen Fraid. Men hon saknar det som i riket Albion betyder mest av allt; hon saknar sitt ursprung, sin släkttillhörighet, det som kallas "hud". Därmed förnekas hon viktiga delar av stammens gemenskap, får inte gifta sig eller utbilda sig, utan är dömd till ett liv i andras tjänst. Men så småningom står det klart att Ailia är något annat och mer än en enkel tjänarinna. Hennes förbjudna sökande efter kunskap och kärlek för henne långt bort till ön där Mödrarna bor; de mytiska bärarna av de traditionella sånger som håller världen samman.
Med visst stöd av historisk forskning har Tampke skapat en värld i en roman som ligger någonstans mitt emellan fantasy och vanlig fiktion. Hon skildrar med inlevelse såväl den keltiska stammens vardagliga liv som dess lärdes – druidernas, eller som de kallas i boken, färdmännens och färdkvinnornas - magiska resor i djurhamn under rus av flugsvampsdekokter. Man skulle kunna säga att hon skapat en mytologi. När den ohejdbara romerska invasionen av Albion så närmar sig ställer hon den intressanta frågan: vilket är värt mest – stammedlemmarnas frihet eller deras liv?
Berättelsen är fantasieggande. Kanske var det faktiskt ungefär så här som livet i det keltiska Britannien som under decennierna efter Kristi födelse stod inför sin undergång i och med romarnas ankomst såg ut. Samtidigt finns det ett slags motstånd i den. Läsvänlig och dramatisk är det ändå något som fattas i den, något som gör att jag inte uppslukas av den. Kanske är det känslan av något alltför överdrivet; en rit och en sång för mycket. Men utan tvivel är det här en bok som kommer att finna många läsare.