Natur och kultur
New York, år 1947. Thelonious Monk leder in jazzen på nya vägar, grundaren av bebop, kommer han att kallas.
Elisabeth Åsbrink skriver i sin nya bok: ”Man kan tro att det fragmentariska spelet, de avbrutna melodislingorna, en sorts tvekan som plötsligt skapar ett andrum – att allt det beror på misstag eller osäkerhet. Men det är Monk själv, det är tidens tvekan och oregelbundna hjärtslag.”
Raderna kan också stå som en beskrivning av Åsbrinks bok, som är ett försök att fånga en viss tid, nämligen just året 1947. Ett år som, visar det sig, är väl lämpat som en tidsspegel för att få syn på såväl det förflutna som framtiden. Hon skriver ett slags årskrönika; gör nedslag på en stor mängd platser månad för månad.
Somligt ter sig mer perifert men ger färg och substans till skildringen: Christian Dior gör omstridd succé med sin modekollektion ”The new look”. Simone de Beauvoir hamnar i en passionerad relation med författaren Nelson Algren i USA och börjar skriva ”Det andra könet”. George Orwell sitter isolerad på den skotska ön Jura, där han skriver romanen ”1984”.
Det centrala temat är arvet efter andra världskriget. Världen står inför moraliska utmaningar av aldrig tidigare skådat slag, och tidens tvekan rör inte minst frågor om ont och gott, skuld och försoning. Detta Nürnbergrättegångarnas år har världen också att hantera en ny juridisk situation: begreppet folkmord finns inte än, de mänskliga rättigheterna håller på att utarbetas. I bakgrunden ljuder mantrat ”aldrig mer”.
Men i Malmö arbetar den svenske fascisten Per Engdahl för att samla personer ur den just sönderslagna nazistiska rörelsen; ett slags flyktingar också de. Skeendet pekar rakt in mot vår tid. Elisabeth Åsbrink visar hur nazismen hukade dessa år, men ingalunda försvann. Och som i dag bubblade antisemitismen farligt nära ytan. Det är en obehaglig insikt att något vaccin mot fascism och nazism inte fanns ens år 1947 – då om någon gång borde idéerna vara omöjliga, kan man tycka.
De moraliska, juridiska och politiska komplikationerna blir som tydligast i beskrivningen av judarnas öde de här åren efter Förintelsen. Utspridda i läger över Europa, omvärlden ambivalent och passiv.
Några pekpinnar behövs inte för att läsaren ska se parallellen till dagens flyktingsituation.
I ett av lägren befinner sig en tioårig pojke som så småningom blir Elisabeth Åsbrinks far. När hon skriver om släktens öden blir världens smärta också personlig, även om hon den här gången inte i lika hög grad som i ”Och i Wienerwald står träden kvar” spelar på känslosträngarna.
Boken är heller inte skarpt journalistisk som den om Malexandermorden, ”Smärtpunkten” från 2009.
Någonstans där emellan kanske: en faktabaserad text med skönlitterära drag, mycket välskriven. Med sitt på samma gång enkla och ambitiösa grepp är ”1947” i högsta grad läsvärd, tänkvärd och angelägen.