Piratförlaget
Jag var jÀtteimponerad av paret Ebervall-Samuelssons bok "Mördaren i folkhemmet". De övertygade mig om att den för tvÄ mord dömde Olle Möller i sjÀlva verket var helt oskyldig till bÄda. Domarna mot honom Àr ett av de vÀrsta justitiemord som förekommit i vÄrt land.
Deras nya bok om Husebyfröken, Florence Stephens Àr inte alls lika bra. TvÀrs igenom boken antyder de att Florence i sjÀlva verket var barn till kung Oscar II. Hon trodde det kanske sjÀlv, men nÄgra som helst bevis finns inte. TvÀrtom Àr det ganska osannolikt.
De bÄda författarna Àr bÀgge advokater. Deras styrka Àr dÀrför genomgÄngarna av rÀttsfall. Men i det hÀr fallet finns inga oklarheter. DÀrigenom blir deras svaghet, oförmÄgan att gestalta personer och hÀndelser, sÄ mycket mera pÄtaglig. Ingenting blir bÀttre av den kioskroman-ton som prÀglar skildringen med Florence Stephens patetiska förtjusning i allt kungligt. SjÀlva historien om hur den stormrika arvtagerskan frÄnlurades nÀstan allting Àr dramatisk i sig sjÀlv.
NÄgra uppenbara smÄfel gör mig tveksam till hur vÀl sakinnehÄllet Àr kontrollerat. De pÄstÄr till exempel att Torgny Segerstedt deltog i en lunch pÄ amerikanska ambassaden i början pÄ juni 1945 för att fira den allierade segern i andra vÀrldskriget. Det Àr osannolikt att Segerstedt var nÀrvarande vid lunchen eftersom han dog nÄgra mÄnader tidigare. De berÀttar ocksÄ om hur riksdagsmannen Gerard De Geer hade möten pÄ sitt tjÀnsterum i riksdagen. Men riksdagsmÀnnen hade inga tjÀnsterum pÄ den tiden, alla möten fick Àga rum i den sÄ kallade sammanbindningsbanan.