Kommen från byn Hjoggböle i det västerbottniska inland som förutom Salomonsson också sett storheter som P O Enquist och Torgny Lindgren födas, har hon i en rad romaner genom sin egen släkts öden ur olika perspektiv gestaltat vad som skulle kunna vara allas våra far- och morföräldrars liv och villkor. Oförglömlig är "Vackrast var ändå mamma" (1996), om föräldrarna Salomon och Beatrice.
Också i vårens berättelse, "Ängeln i posthuset", återvänder Salomonsson till sin egen släkthistoria. Närmare bestämt till sin moster Elin Wiktoria Karlsson, klockmakarens, tillika poststationsföreståndarens i byn, dotter. Tidigt fängslad av sin älskade pappas viktiga arbete med stämplar, kvitton och brev kommer hon självklart att efterträda honom efter hans plötsliga död.
En olycklig kärlekshistoria har hon bakom sig; ett minne, ett svek. Ogift är hon och ogift förblir hon. Huset hon så storståtligt byggt åt sig och poststationen förblir tomt. En liten systerdotter kommer för att bo hos henne, men förskräcks av ödsligheten både mellan kammarsoffans kalla, hårdmanglade lakan och i den lilla, lilla grötkastrullen – ensamheten i fysisk gestalt – på mosterns spis. Hon längtar hem och återvänder snart till Beatrice och Salomon, till trängsel och liv och en jättestor grötgryta.
Och världen, livet, fortsätter. Barn föds, en älskad syster dör. Ett nytt världskrig bryter ut. Endast Elin, "Elina", tycks evigt förbli densamma där bakom skranket i posthuset. Ensam, och alltid i färd med att betjäna andra.
Anita Salomonsson har som ingen annan förmågan att få stumma ting att tala och gråta, och ordkarga människor att berätta. "Ängeln i posthuset" har många genklanger från tidigare böcker men fungerar utmärkt alldeles för sig själv. Den gestaltar, med stark närvaro, tillvaron i en by under början och mitten av 1900-talet, och alldeles särskilt ett stillsamt men likväl svindlande kvinnoliv. Genom henne går den nya tiden, med nya möjligheter och gamla omöjligheter, och den orubbliga förtröstan på Gud.
Att läsa Anita Salomonsson är som att drömma en mycket verklig dröm – som, när man vaknar, dröjer sig kvar länge. Förunderligt vacker i all sin knapphet.
Anita Salomonsson är utan tvekan en av vår tids stora berättare. Du som ännu inte upptäckt henne – gör det nu.