Albert Bonniers förlag
Fem hundra sidor poesi, signerade Bodil Malmsten. I dagarna ges alla henne diktsamlingar ut i en samlad volym, från 1977 års debut ”Dvärgen Gustaf” fram till ”Det här är hjärtat”, diktsviten som kom för ett år sedan och blev hennes sista verk.
Det är en bok att köpa för nästan vem som helst. Som studentgåva till exempel är den som hittad. En bok att dyka ner i och fiska guldkorn ur under lång tid.
Att på recensentens vis läsa den från pärm till pärm är inte det mest naturliga däremot. Men när jag nu gjort det. Vad lyser klarast på dessa allt som oftast skimrande sidor?
Lågan i Bodil Malmstens genombrottsbok ”Damen, det brinner!” från 1984 är lika stark i dag. Här finns mycket av det som karaktäriserar också kommande böcker. Perspektivet är den enskilda människans, i det här fallet en kvinna som träder fram på första sidan:
Damen sitter inne
bakom
och ser ut igenom rutan
Ser på avstånd stadens centrum
några broar
en kanal
ett antal pilträd
Och lite längre fram:
Hon ser bort mot city –
slagsmål snatterier fullständig försäljning
allting kan försäljas
I synfältet därmed ett samhälle, en samtid – så ofta påtagligt närvarande i Bodil Malmstens diktning. Att vara innanför eller utanför är sedan ett tema som löper genom hela den berättelse som dikterna utgör. Kvinnan, förstår man, har haft en kärleksrelation med en gift man. Möten sker hastigt, kvinnan är oftast betraktaren på håll. Ibland tycks hon innanför, någon gång rent bokstavligt på hemlig visit i mannens hem. Dikterna vänder och vrider på känslornas ambivalens. Såväl handling som stil stärker dubbelheten. Det lekfulla, rytmiska och sällsamt livliga språket balanserar upp den i grunden ganska tragiska historien.
Om nu ”Damen, det brinner!” så här drygt trettio år senare har blivit ett slags modern klassiker i det mindre formatet kan nog detsamma redan sägas om förra årets ”Det här är hjärtat”. Där är enkelheten total och känslorna alldeles rena och klara när Bodil Malmsten skriver fram sorgen efter en saknad människa. Det är så vackert att själva skönheten ger tröst.
Död och liv återkommer i verken, och trotset mot mörkret. Kanske mest uppenbart i dikten ”Ett bloss för moster Lillie” – en klassiker till – från 1987, med dess bara alltför passande avslutningsrader detta år då så många av betydande konstnärer har lämnat oss.
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit hon icke går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain