Röster: Rolf Skoglund, Ylva Törnlund, Lise-Lotte Nilsson
Mandatus förlag
Ett intressant grepp tar Peter Beskow och Lars Liljegren, med det allkonstverk de gjort av de tjugo inledande dikterna i boken "Svart gloria", skriven av Beskow.
Med hjälp av ny musik av Liljegren och tre skådespelares röster lyfts texten fram i hela sin råa, rytmiska, otidsenligt rimflätade kraft medan en suggestiv ljussättning pulserar på datorskärmen.
Skivan medföljer boken och de tre som läser är Rolf Skoglund, Ylva Törnlund och Lise-Lotte Nilsson.
Peter Beskow är stockholmare, men växte upp på Mogata gamla prästgård utanför Söderköping och gick på Hagagymnasiet i Norrköping. 2013 träffades han och Lars Liljegren vid ett stammisbord på restaurang Södergruvan på östra Södermalm. Där föddes idén till "Svart gloria".
Peter Beskow är litterärt beskuggad. Hans farmor var sagoberätterskan Elsa Beskow och hans far var konstnären och författaren Bo Beskow. Dikten "Ekvilibrium", med bland annat raden ”pappa tarvar gödsel för att växa”, säger en del om den skuggans svärta.
Först läste jag "Svart gloria":s inledande tjugo dikter. Sedan lyssnade jag på skivan. Skillnaden i upplevelse var förbluffande.
Ord- och rytmmagin, med vars hjälp Peter Beskow gycklar med förtvivlan, maktlöshet och utanförskap, får ett helt annat genomslag när den förmedlas genom andras röster mot fonden av musik och ljus.
Skivan åstadkommer, märkligt nog, också större lyhördhet inför bokens övriga tjugonio dikter.
Ordlekandet är påfallande. Ett exempel är dikten "Inkastaren", en ironisk betraktelse över hur vi sållar bort människor. Titelns första fyra bokstäver anspelar på Inkan, Solens son i Inkakulturen.
I denna dikt, liksom i många av de övriga finns gungande rytm framhävd av in- och slutrim. Som när Beskow betonar vikten av att stanna upp
för att fråga, för att svara
för att våga bara vara
Allmängiltigt och privat blandas.
”… vem syr ihop våra öppna sår”, frågar Beskow med Syrien, Afganistan och ett tandlöst FN i åtanke. Och inför Ekenkisen, som bär hem sin krona till sparbössan utan att plågas av tiggarens öde, skriver han, med en sidoblick på Karlfeldt:
man talar till kungar på kungars vis
och på bönders till bönder
men tiggaren inför en Ekenkis
skakar muggen tills den går sönder
Kärlek som förklingar, när vi förvandlas till den andre, beskrivs av Beskow så här:
någonting av dig
gjorde intryck på mig
gjorde avtryck i mig
och du ryggade tillbaka
Och om den ensamme pojken, som blev tonåring på en prästgård, som kanske låg i Mogata, skriver han enkelt och berörande:
jag fick aldrig någon moppe
kunde inte vara med
och gasa framför affären
jag spelade klassisk gitarr
ägnade mig åt yoga
och att läsa allt jag kom åt
i ”splendid isolation”
i den stora gamla prästgården