Drama
Titel: En dag kommer allt det här bli ditt
Visas på: Bio
I rollerna: Karin Franz Körlof, Peter Haber, Suzanne Reuter
Regi: Andreas Öhman
Speltid: 95 min
Betyg: 3
Familjedramat "En dag kommer allt det här bli ditt" är Andreas Öhmans femte långfilm och den kretsar kring regissörens nu välbekanta favoritteman: utanförskap, familjeintriger och att hitta sin plats i världen. Den här gången är berättelsen dessutom baserad på filmskaparens eget liv.
Vi ser Karin Franz Körlof i huvudrollen som Lisa, familjens svarta får som aldrig tycks få ordning på sitt liv, medan de andra syskonen redan har skaffat egna familjer. En dissonans som naturligtvis blir större när alla samlas för att prata om framtiden för släkten skogsbruk. Medan föräldrarna (Peter Haber och Suzanne Reuter) vill att det stannar kvar i familjen, har inget av de tre barnen något större intresse av att flytta tillbaka till Ångermanland. Lisa måste nu bestämma riktning för sitt liv.
Andreas Öhman har en fäbless för att porträttera diagnoser utan finkänslighet. Långfilmdebuten "I rymden finns inga känslor" skulle nog inte få ett lika varmt mottagande i dag som 2010, eftersom den med sina "Rain man"-karikatyrer snarare spädde på funkofobi än problematiserade den. Här tar man sig runt dilemmat genom att ge Lisa drag av diagnoser, utan att faktiskt säga att hon har en. Men även om Lisa är en bättre nyanserad karaktär kastar syskonen likväl ur sig att hon har "ett knippe diagnoser" och hon blir jämt missförstådd. Det blir en trött appropriering av personer med neurodiversitet, där det känns som att man snarare skrattar åt än med dem, vilket är tråkigt när Öhmans berättande i stort är målande.
Filmens intrig är förutsägbar, men fokuserar man på det interpersonella är filmen en intressant djupdykning i familjerelationer och generationsskillnader. Karin Franz Körlof ger dynamik till Lisas identitetssökande och en stor del av filmens narrativ bygger på hennes inre tankar, som iscensätts med fyndiga animationer. Tyvärr lämnar slutet för många lösa trådar, vilket känns som ett antiklimax efter 95 minuter av konflikter. Filmen är sevärd och det är utan tvekan Andreas Öhmans mest genomarbetade verk hittills, men det är också en film som man glömmer kort efter att man har lämnat biosalongen.