Det är klart att en rutinerad ståuppare som Glans hakar tag i rådande omständigheter; i detta fall det osannolikt ruskiga vädret, som såväl han som en mycket envis publik tveklöst har trotsat – och det med ett nästan gåtfullt gott humör.
Johan Glans är ute på sin första turné på fem år.
Tre genrep har avverkats och därefter 35 turnéstopp med början i juni, alla utsålda. Efter Vadstena har han fem stopp kvar, utsålda även de.
Vad lockar? Enligt hemsidan detta: ”I föreställningen får publiken ta del av den humor som gjort Johan älskad av svenska folket – hur han med tvistade beskrivningar av vardagen, träffsäkerhet och skånsk charm får en hel publik att vrida sig i skrattkramp.”
Skrattkramp kanske är att ta i, men annars är det bara att ge sig. Johan Glans lyckas med sina faktiskt enkla beskrivningar av vardagslivets alla igenkännbara fällor och fel skapa en ombonad värme – även en vädermässigt förskräcklig kväll på borggården i Vadstena.
Och han är rolig. Inte bara för att han träffar mitt i prick när han observerar alla absurditeter som inträffar i våra liv, utan för att allt tycks födas i stunden och så spontant att han själv blir förvånad.
Han beskriver livet med katt och hur det kan betyda att man blir störd på det mest märkliga vis nattetid, till exempel. Eller hur sagda katt blandar sig i ett viktigt telefonsamtal med Skatteverket.
Han konstaterar att på kräftskiva har vi fånig liten spetsig mössa med gummisnodd under hakan och lika fånig haklapp, men det glömmer vi efter två snapsar och inleder iklädd denna utstyrsel ett allvarligt samtal: ”Det här har jag alltid velat säga dig…”.
Han konstaterar att det luftigt glada ljudet när man swishar iväg pengar med telefonen borde bytas till ett besviket stön.
Och fenomenet minigolf, som vi ju alla vet är det mest frustrerande man kan ägna sig åt.
Det näst bästa under hela kvällen är Johan Glans iakttagelser av livet på Kiviks marknad, och alla andra marknader. Med den städse återkommande dammsugarmunstyckeförsäljaren och hans demonstrationer på en bit heltäckningsmatta.
Det bästa är när han sist i föreställningen knyter ihop Putins telefon med fenomenet påträngande katt.
Skickligt och varmt humanistiskt.