Svante Thuresson är cool, på riktigt. Han är ett stycke gedigen svensk nöjeshistoria dessutom.
I över femtio år har man hört honom och hans karaktäristiska, varma, säkra röst.
Den är inte stor och stark, men så innerligt full av musikalitet och den tycks evigt ung. Man minns Gals and Pals och 60-talets Melodifestivaler, men han har varit med i de sammanhangen även senare.
Mannen är 78 år och den erfarenheten är väl en del av hans stora säkerhet och suveräna publikkontakt.
Rutinerat sparkar han igång med en Cole Porter-låt, och Claes Crona Trio imponerar, som alltid. Crona på piano, Hans Andersson, bas och Johan Löfcrantz på trummor har kul och spelar gudomligt.
Det blir en inledning på djupt jazzvatten men sedan kommer Cornelis Vreeswijks och Georg Riedels ”Telegram till fullmånen” och det där är en annan stor kvalitet hos Svante Thuresson, att han lekande lätt kan övergå till jazzvisor och frasera precis så att texten verkligen bärs fram; han vet vad han sjunger om även på svenska.
Det gäller även i ”Make someone happy”, som ackompanjerar eftertexterna i den oemotståndliga Hollywood-feel-good-komedin ”Sömnlös i Seattle”, då i en raspig version med Jimmy Durante. Och Toots Thielemans ”Bluesette” från Svenska Ord-revyn Gula Hund, då den fick titeln ”Hör min bedårande sommarvals” och sjöngs av Monica Zetterlund, en av många artister som Svante Thuresson jobbade med då det begav sig.
I ”Time after time” sjunger han ett långt parti, ackompanjerad bara av basen. Magiskt. ”Hello young lovers” av Rodgers och Hammerstein ur musikalen ”The king and I” får ett halsbrytande tempo, på initiativ av Svante Thuresson. Hans säkerhet är total utan att det känns som för mycket rutin. Genommusikaliskt och roligt.
Kvällens allra bästa stund är överraskningen: Ulf Lundells ”Rom i regnet”. En helt annan stämning infinner sig. Ännu mera magiskt. Det är tyst en stund innan applåderna brakar lös.
Och så blir det en hel del Beppe Wolgers förstås. ”Younger than springtime”, som med Gals and Pals och Wolgers text blev ”Vinter i skärgårn”.
Dave Brubecks ”Take five”, med text av Beppe, ”Waltz för Debbie”, den som Monica Z sjöng som börjar ”Enkel, vacker, öm…” och en ovanlig Beppe-sång: ”Vad jag åt som barn”, i original ”Only trust your heart”.
Extranumret blir en rasande ”On green Dolphin street”.
De blott 60 besökarna på Kulturakademin applåderade som om de vore dubbelt så många, och fick en mycket fin kväll. Jag erkänner att jag hade väntat mig en kompetent men inte så spännande kväll. Jag är glad att jag är tvungen att ge den sant coole Svante, och Cronas trio, högsta betyg.