Sällsam odyssé genom krigshärjat Finland

Hösten 1944 gick den unga republiken Finland sitt fjärde krig till mötes: Lapplandskriget. Som en del i fredsfördraget med Sovjetunionen förband sig Finland att driva ut de 200 000 tyska soldater som fanns kvar i norr. Civilbefolkningen drabbades hårt. Byar och städer brändes av retirerande tyska soldater. Finland befann sig i en rävsax, om man inte själv drev bort tyskarna skulle Sovjetunionen komma till "undsättning" och därmed ockupera hela landet. Ett stort antal människor fick fly till Sverige, där de hölls samlade i internerings- och karantänläger tills kriget var slut.

Det är i denna kontext som Rosa Liksoms nya roman "Älven" utspelar sig. Den handlar om en flicka i unga tonåren, som på flykt från kriget driver familjens fåtaliga kor mot gränsen till Sverige. Mamman har rest i förväg till det trygga landet i väst, pappan befinner sig i kriget, de två halvbröderna är redan stupade i fortsättningskriget. Flickan, bokens berättarjag, gör en sällsam odyssé genom Finland, över älven som är gräns till Sverige och in i det landskap som är så märkligt befriat från krig. Hon söker sin mamma till vilken hon har ett komplicerat förhållande. Det är en flyktings berättelse, där den som blir räddad ändå är lika utlämnad. Ofrånkomligt tänker jag på dagens flyktingar från Ukraina.

Allt berättas ur flickans perspektiv, iakttagande och upplevande, och kanske just därför utan de starka känsloorden. Hon lever det liv som hon inte har en möjlighet att välja bort. I utsatta situationer finns inte plats för många känslor. Det gör berättelsen, med litteraturvetaren Erich Auerbachs ord, till bakgrundsdiger. De starka emotionerna och känslorna är förda i bakgrunden. Det som händer det händer. Läsaren måste själv kliva in i berättelsen, klä den med sina egna intryck och plocka fram det som finns bortom orden, vilket gör läsningen smärtsam. Ibland bryter dock känslorna hos flickan igenom med en ohygglig ursinnig kraft: "Jag tänker att livet är ett enda helvete. Ingenting annat tänker jag." Hon söker sig fram i skuggan av tysk och rysk grymhet och hotfullhet och svensk självgodhet. Enstaka människor finns där med sin värme och medkänsla, vilket får henne att konstatera: "Jag kände att vi levande inte bara är dömda att lida." Mer hoppfullt än så blir det inte. Men på något sätt är det som att det räcker. Både för flickan i berättelsen och för mig som läsare.

"Älven" är en roman om ett brådmoget barn som blir kvinna, som tvingas till ett större ansvar än vad hon borde bära. I allt detta finner hon sig själv, sitt värde, sin kvinnlighet och sexualitet. I allt elände pulserar ändå en framtid som en frisk vårfläkt. Och så är det detta med djuren. Rosa Liksom har en sällsam förmåga att göra kor, grisar och även råttor delaktiga i dramat. De är också flyktingar. Relationen mellan dem och flickan är så intimt sammanflätad, att det är svårt att göra skillnad på människa och djur. I Liksoms värld hör de ihop.

"Älven" är en vacker berättelse, ibland också fylld av humor och hopp. Men den är smärtsamt vacker. Den berättar om det ohyggliga i krigets vardagliga värld, eftersom vi människor inte alltid kan välja vår tillvaro. Vi måste ibland ta den värld som är oss given och göra något av den. "Älven" är en roman som låter oss förstå vår egen samtid, och med vars hjälp vi kanske kan närma oss livets innersta väsen. Den är, minst sagt, storslagen.