Konsert
KONSERT
Chasin’ The Bird
Musiker: Benjamin Löfgren, Isabel Berglund, Nina Sand, Filip Johansson, Adrian Dahlin, Albin Fållbäck.
Betyg: 4
Sjöbris, Folkets hus, Motala 1/2.
Charles Parker Junior (29 augusti 1920-12 mars 1955; han levde ett hårt liv och blev bara 34 år), även känd som ”Yardbird” och ”Bird”, var en amerikansk jazzsaxofonist och kompositör.
Charlie Parker är än i dag en av de mest inflytelserika jazzsolisterna. Han var den ledande musikern i utvecklingen av bebop, jazzformen med sina snabba tempi, den virtuosa tekniken och de avancerade harmonierna.
”Bird” var den extremt snabbspelande virtuosen som introducerade revolutionerande harmoniska idéer, nya varianter av förändrade ackord och ackordersättningar. Hans ton varierade från rena och genomträngande till mjuka och dova. Smeknamnet "Bird" användes under större delen av hans karriär, och det gav titlarna på ett antal av hans kompositioner, som "Yardbird Suite", "Ornithology", "Bird Gets the Worm" och "Bird of Paradise".
Parker är fortfarande en ikon – jazzmusikern som kompromisslös artist och intellektuell – mer än ”bara” underhållare.
Och han besökte Sverige. Under en legendarisk turné i november 1950 gav han sju konserter i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Jönköping.
En sextett unga musiker från Skurups folkhögskola är också på turné, och hyllar Charlie Parker. I lördags kväll öppnade Chasin’ the Bird vårsäsongen på Motala Jazz & Blues nygamla scen i ombyggda Sjöbris.
I hård konkurrens med andra evenemang i stan denna kväll, och med Mello på tv dessutom, hade ändå en tapper skara sökt sig till Sjöbris. Vilket var tur, för vi som var där fick en dos högklassig jazz.
Samtliga nummer var egna arrangemang av Charlie Parker-nummer och alla musiker visade upp en imponerande musikalitet, tillika kärlek till förebilden. Det blir svårt att lyfta fram en enskild musiker men sångerskan Isabel Berglund och trumpetaren/flygelhornisten Benjamin Löfgren bör man nämna särskilt.
Tio nummer av Parker blev det och en höjdpunkt var ”Bird feathers”, arrangerad som ballad med nyskriven text. Otroligt vackert, och med lysande pianospel av Nina Sand.
Bandet hyser alltså ingen saxofonist. Men en sådan saknades inte alls; Chasin’ the Bird använder sina instrument och röster för att göra något eget av sin stora idols musik. Mycket fint.