Fotbollshjälten Ingesson var känd av oss alla. En av de största Sverige har haft, en spelare som personifierade den svenska lagandan och de kollektiva kämpartagen. Det som tagit svensk fotboll till dess största framgångar. En starkare vilja och bättre inställning än vad som fanns i Ingessons fotbollskropp har sannolikt aldrig funnits.
Fotbollshjälten finns med hela vägen i boken. Det berättas om hur han fann fotbollen hemma i Ödeshög, hur han slog igenom i IFK Göteborg och sedermera landslaget och hur han lyckades slå sig fram som erkänd proffsspelare i fem länder under totalt elva års tid. De stora matcherna fladdrar förbi. De stora turneringarna som han för alltid kommer att bli ihågkommen för. Som semifinalplasten i EM på hemmaplan 1992 och bronset i USA-VM 1994.
Men fotbollshjälten spelar egentligen en biroll genom hela berättelsen. Här är det människan Klas som står i centrum, en person det inte skrivits så mycket om. Inte förrän berättelserna om hans kamp mot cancern började komma.
Det är intressant att följa hur människan Klas upplevde alla strapatser han fick vara med om i och kring fotbollen. I boken berättar han ärligt och självkritiskt om olika tillkortakommanden och besvikelser. Så såg han det i alla fall själv. Hur han hade dåligt samvete för att förbundskaptenen Olle Nordin fick ta hela smällen för fiaskot i Italien-VM 1990. "Jag borde ställt mig upp och sagt att vi spelare också hade ett ansvar, lika stort", skriver han i boken.
Klas mådde också dåligt av de dåliga recensionerna han fick under VM 1994, hur han upplevde att hans jobb i det tysta inte uppskattades. Även om han efter hemkomst upptäckte att det inte skrivits så illa om honom som han trodde under turneringen.
Klas tog också illa vid sig av den kyla som kunde finnas kring storklubben PSV Eindhoven, en skarp kontrast mot den familjära känsla som fanns i belgiska Mechelen, första proffsklubben.
Det var helt enkelt två personer i en hela vägen, fotbollshjälten som hade en fantastisk förmåga att prestera i de flesta lägen och så människan bakom som lite skärrat undrade var han hade hamnat. Egentligen var han bara en enkel bonngrabb från Ödeshög genom hela karriären.
Det som är roligt att läsa är just roligheterna som Klas såg till att hända hela tiden. Hur gemenskapen mellan matcherna var viktig, både med polare hemifrån och fotbollskompisar i landslag och klubblag. Peter Wettergren, barndomskompisen, är med från och till genom hela boken på olika vis och det berättas några sköna storys från VM-turneringar och serie A-veckor. Det är nästan serietidningsmässigt Busterlikt när Klas och Kennet Andersson skrämmer livet ur Andrea Pirlo på en krog i Bologna, eller när en tvivelaktig bookmaker försöker få Klas gäng till läggmatch i bronsmatchen mot Bulgarien i USA-VM.
Boken inleds och avslutas med starka skildringar kring Klas upptäckande av och kamp mot cancern. Det är gråtfylld läsning, men ändå på något sätt vackert i alla Ingessons visdomar kring livet som kommer fram. Framför allt alla farväl, sedan han fått veta att han hade två veckor kvar att leva, är gripande.
Klas Ingesson var en stor människa, både på och utanför planen. Mycket större än han förstod själv.