När Miriam Bryant uppträdde i Linköping 2013 gjorde hon det inför en halvt ointresserad, lätt sollapande publik som väntade på någon av Rix FM Festivals huvudakter. När Miriam är tillbaka mindre än tre år senare, ringlar sig kön lång som inför en Idol-audition utanför Linköpings Konsert & Kongress. Däremellan låg tolkningar av några sånger signerade eller tidigare framförda av Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson och Sven-Bertil Taube. Några sånger och lika många magiska ögonblick.
När hon på fredagskvällen sjunger i Garden gör hon det med hes röst som andas turnéfinal. Utseendemässigt har Miriam en stil som närmast stereotypiserar 1980-talets hemma-look med en tofs på huvudet och en stor, svart rock. Men hennes musikuttryck sätter sig i 2016-årssjälen. Tunga trummor, elektrifierade musikjinglar och finstämda pianotoner skapar en känsla av suggestivitet. Det är ett hav av ljud, ett hjärtslag av takt och diskanttoner som leker däremellan. Sånger som ofta börjar som en ballad, men sedan skiftar skepnad och landar i trumljudets och keyboardens dansanta grepp. Miriams röst uppepå det. Något nasal, inte alltid så tydlig i sin textning och för kvällen lite hesare än vanligt, men samtidigt med en stämma som bryter igenom ackompanjerande ljudbilder.
Den repertoar Miriam bjuder på är en blandning av tidigare utgivet material och sånger som väntar på att spelas in eller släppas. Men framför allt framför Miriam flera nummer från tv-programmet ”Så mycket bättre”. Och det är tolkningarna av de där sångerna som Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson och Sven-Bertil Taube framfört tidigare, som väcker den främsta publikresponsen. Garden – där konserten hålls – formligen gungar till ”Allt jag behöver” och sista extranumret är inte helt oförväntat ”Ett sista glas”.
Däremellan bjuder Miriam på några trollbindande nummer, men också ett antal rena transportsträckor. Miriam blundar, spretar med fingrarna i luften, dansar, bjuder på några mellansnack som andas mer spontanitet än eftertanke och sjunger ofta stående i profil mot publiken. Men jag hamnar där, i tanken att hon just stundtals tappar kontakten med sin publik. Och att det bitvis blir ointressant. Kanske är det högt ställda förväntningar, kanske det faktum att alla sånger inte känns igen av hennes publik, och i mitt fall att orden, som jag hoppats skulle skapa innebörd, inte riktigt framgår. Jag skrev 2013 om Miriams vackra röst och hur hon stack ut från mängden. Och den rösten är lite tröttare denna kväll, även om den alltså bitvis fängslar och gör det ännu mer nu än då.