Redan i fjärde numret nämns Lalandia i årets lokalrevy. På melodin ”När vi gräver guld i USA” sjunger en trio ”När vi säljer sand till danskarna”.
I femte numret efter paus nämns Lalandia igen. ”Motala go go go” kallas sketchen, skriven av Jorgie Flordin, där en gnällspik med aggressionsproblem får representera folkopinionen mot alltför stora förändringar. Skrikande och slående med en allt trasigare tidning föreslår han att man kan bygga ett kommunhus ovanpå den nya simhallen och en rutschkana ner i McDonalds bollhav. Ett förslag som tacksamt noteras av Tillväxt Motalas vd som råkar höra.
Årets revy missar nog ingen fråga som var på tapeten under förra året, i Motala, i nationen och lite grann i världen. Bandyhallen, Coopbygget. Utarmningen av Godegård förekommer i två nummer. Diverse kommunala visioner, bland annat om höghus mitt i stan, vilket skulle beröva Motalaborna ännu en älskad parkeringsplats. Bristen på dansställen och nattklubbar i stan.
Så ska ju en lokalrevy se ut.
De allra flesta numren är skrivna av ensemblen eller av en medlem. Bara ett nummer har lånats av Falkenbergsrevyn.
Förutom de väntade kängorna till politiker och är det mycket förväxlingshumor à la hederligt lustspel. Som den första sketchen, där en man med potensproblem anlitar en app och av misstag får kontakt med en veterinär, expert på hundar. ”Är han svår att få ut när han ska kissa…?”
Sketchen om bandyhallens vara eller inte vara, skriven av Andreas ”Ea” Johansson är snyggt och stramt komponerad och fyndig, på temat ”Det bidde ingen…”.
Motala Lokalrevys styrka tycks ligga i de nummer som inte har ambitionen att vara satiriska, utan bara är förtjusande trams. Ett slags ren, absurd humor lite grann i Python-anda, ungefär, och som bygger på observans. Som den sketch där tre personer väntar på bussen med enorma matkassar i händerna, som de inte ställer ner på marken. I stället försöker de konversera och peka ut olika riktningar genom att gravallvarligt nicka och snurra med huvudena. Sånt där man har sett i verkligheten och som när det renodlas blir väldigt kul.
Näst sista numret tror man ska handla om en annan angelägenhet, i en annan kommun; flytten av Boxholmsmejeriet. Men Andreas ”Ea” Johansson faller in i ett fullständigt hysteriskt ordvitsande kring ost, och det tycks aldrig ta slut. Ingen samhällskritik alls, bara hälsosamt flams och trams.
Det numret får fart på två entusiastiska skrattare i publiken som inte heller kan sluta och allt trappas upp. Perfekt inför finalsången.
Sist men inte minst: fyramannabandet är briljant, och det är extra fint med en lokalrevy som håller sig med en riktig orkester på scen.