TEATER
"Dödsdansen"
Plats: Motala convention centre.
Regi: Görel Crona.
Medverkande: Johannes Brost, Görel Crona, Henrik Norman.
Det börjar med ”Så skimrande var aldrig havet” i den smäktande, instrumentala versionen med Janne Schaffer. Den övergår i att Alice (Görel Crona) nynnar samma melodi och knäpper på gitarr.
In klampar Edgar (Johannes Brost). Artillerikaptenen är rak och stram. I inledningen är allt lågmält men strax är det i gång; som den tredje karaktären i dramat snart kommer att säga: ”Här hatas”.
Kapten Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är makarna som blivit varandras fångvaktare på en ö i skärgården.
Det har gått 25 år sedan Edgar lockade Alice att lämna teatern för hans skull, och de två ska snart fira silverbröllop. Äktenskapet är bottenfruset. I alla år har makarna plågat varandra, i en daglig rutin.
När släktingen Kurt kommer på besök blir han en katalysator för all denna ingrodda bitterhet och besvikelse över hur allt blev. Dödsdansen är i gång.
Pjäsen skrevs år 1900, har spelats i otaliga uppsättningar och blivit film flera gånger. ”Dödsdansen” hör till världslitteraturen och är gravt underhållande, rik på bitter humor som den är.
Den här uppsättningen har gjort kritikersuccé på självaste Strindbergs Intima Teater i Stockholm, i samma lokal där den hade sin urpremiär 1909.
Edgars och Alice isolering i sitt privata helvete känns lika mardrömslikt som man minns det från till exempel en tv-version med Keve Hjelm och Margaretha Krook. Men jag kan bara inte låta bli att sakna Margaretha Krooks trötta giftighet och Keve Hjelms lurande galenskap. Görel Crona är bra på att kasta ondskefulla blickar på sin tyranniske man men är en aning för friskt ungdomlig. Johannes Brost, däremot, har en otäck tyngd i sin rolltolkning. Han väser ”pack!” åt allt och alla och är sedan länge bortom all räddning.
Henrik Norman är riktigt bra som Kurt, som kommer från stora världen rakt in i frysen, där han ska försöka vara lite varm och god.
Den här uppsättningen av Strindbergs beska klassiker känns som en blandning av grillkväll hemma hos Gittan och Lennart och deras surnade äktenskap, och Strindbergs 1800-tal på en befästning mot havet. Det fungerar inte helt.
Skådespeleriet är fint, särskilt Johannes Brosts, och texten är naturligtvis odödlig och nästan omöjlig att göra en tråkig uppsättning av.
Men en sak fungerar inte alls: musiken. Det är kul när en regissör använder otippade ingredienser, men det här förstår jag inte. ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad innan ridån går upp och i pausen? Och Schaffers mjuka toner hörs också mitt i pjäsen ett par gånger. Som en mild sommarbris. Ska kanske kont-rastera mot det inferno som utspelar sig mellan de tre på scen?
Det hjälper inte. Pjäsen slutar som man kan ana: stryk över och gå vidare. Helvetet är intakt.