För den som kan sitt Motala är nyårsrevyn "Skvaller" ett potpurri i träffsäkra sketcher. Imponerar främst gör de två ungdomarna Alva Severin och Jacob Hermansson, tycker vår recensent.
Mer snusk än någonsin. Så marknadsförde Motala lokalrevy årets föreställning "Skvaller". Och jo, snusk blir det. Så till den milda grad att det till och med kan få den opryde att skruva på sig ordentligt. Men det här är så mycket mer än sexreferenser och pinsamheter. Det här är en dryg två timmar lång uppvisning i hur man kan applicera lokala nyhetshändelser i ett scensammanhang, göra en humoristisk twist på den, och få betalt i att åskådarna vrider sig i skrattsalvor. Just lokalkännedom och igenkänningskomik är de två tydligaste beståndsdelarna och revyns främsta vapen i denna föreställning.
Och helt vansinnigt roligt blir det, till exempel, när karaktären Arga snickaren kommer till Motala för att diskutera stadens framtidsvisioner med karaktärerna Camilla Egberth och Joakim Ljungqvist och de båda ställs till svars för legionellan i simhallen och det miljöfarliga dammet i Plåtverkstan. Karaktärerna trasslar in sig i den ena roliga undanflykten efter den andra och det skrattar åskådarna gott och länge åt. En annan sketch som lockar till gapflabb är den när en supergrinig Motalabo på flakmoped ger sin redogörelse i hur fruktansvärt uselt det är att "pölsemannen", alltså danskarna, har planer på en etablering av ett vattenland i Motala.
Mellan de mest skrattintensiva perioderna bryter ensemblen av med sångnummer, som för det mesta håller mycket hög klass. I två burar på scenen sitter dessutom en orkester som på ett imponerande sätt förhöjer hela upplevelsen. De bidrar till en känsla av att hela föreställningen sker här och nu och att i stort sett vad som helst kan hända. Det är kittlande.
En mängd kupletter framförs dessutom. Bland annat hörs Motalarelaterade versioner av "Shut up and dance" med WALK THE MOON, "Fan vad bra" med Jakob Karlberg och "Fly on the wings of love" med Olsen brothers, och det låter för det mesta riktigt bra.
Ingen ur skådespelarensemblen faller ur ramen, alla ur densamma är duktiga aktörer och samtliga fyller en viktig funktion och bidrar till den helhet som gör "Skvaller" till en högst underhållande nyårsrevy. Men de som imponerar främst i min bok är de unga skådespelarna Alva Severin och Jacob Hermansson. De verkar behärska allt som är värt att behärska på en teaterscen. De dansar, de sjunger och de skådespelar. Dessutom gör de allt med imponerande tajming och träffsäkerhet. Hur långt kan de gå egentligen, är min fråga?