Teater är en märklig konstform. Som åskådare vet jag aldrig vad som är viktigast; finns det en handling? Borde jag reflektera kring karaktärerna och deras val? Potatishandlaren, av Cecilia Hjalmarsson Produktion i regi av Dan Kandell, är arketypen av allt det som sätter igång min arma hjärna.
Elvis Presleys Hound Dog brännmärker redan från start stämningen. Käckt rakt igenom, en slängkyss till ett dansande, skämtande 50-tal som jag inte är säker på någonsin existerade. Motor i maskinen är Fru Johansson, som ersätter originalets manliga version. Med fantastiska närvaro och ett tjat så älskvärt att jag periodvis fick kämpa för att behålla min dömande blick är hon tveklöst showens stjärna. Som bäst blir det när dottern Märta delar sin mammas rampljus. Kemin mellan de två är superb och jag hade inte klagat om potatishandlaren höll sig borta. Men, som pjäsens namne rullar han självklart in, Sture, med sill och potäter. Vid första anblick en typisk raggare med slemmig personlighet och skenet bedrar bara delvis.
Ungefär här börjar jag fundera. Märta, en självständig kvinna utan behov av män, förvandlas mellan två blinkningar till fnitter och blommiga klänningar. "Kärlekens kraft", tänker någon. Om så ändå vore, Sture är åtråvärd som en kattlåda och varför Märta förändras kan jag bara förklara med; sprit. Sprit ackompanjerat av sporadiska sketcher med tidsenlig musik och rejält snygga dansnummer, men det finns en gräns för vad som kan förlåtas. När jag först fick höra att Herr Johansson blivit en Fru blev jag överlycklig; rätt i tiden! Föga anande att det var en kosmetisk förändring snarare än ideologisk. Fru Johansson och Märta förlorar stora stycken av sin magiska kemi när relationens kärna, mammas tjat om dotterns kärleksliv, plötsligt raderas. Ja, det var så det var skrivet i Ulla Ekhs novell på vilken pjäsen baseras, men varför luras med könsbyte? Varför ändra ytan så totalt om insidan förblir identisk?
Några stänkare efter Stures ankomst särar Märta på benen och publiken skrattar högt åt de pinsamma situationerna som följer. För mig som 23-åring är den här sortens buskishumor tröttsam. En sticka i rumpan och att sängen faller ihop under sex känns allt annat än genant. Kanske är min generation, eller min umgängeskrets, mer öppna med sexualitet och människokroppen än tänkt målgrupp. Kanske är jag bara smärtsamt medveten om antalet våldtäkter som sker under berusning. I slutändan står dock både mor och dotter med sina nya, rejäla karlakarlar och alla är glada. Till och med jag är lite glad. Potatishandlaren må stå för en tid jag aldrig kan relatera till, men första kvartens värme lämnar behagliga spår och fan vad det svänger när det väl svänger.