Vad säger man om en sådan teaterkväll? Kanske att roligare kan man inte ha en dyster januarilördags afton i Motala.
De tre clownnäsorna i gruppen 123 Schtunk måste vara det mest halsbrytande man kan se på svenska scener, och så tror jag det har varit under alla de tio år gruppen har verkat. ”Varje kväll är unik” har det sagts om de föreställningar som löst bygger på klassiker av Strindberg, Shakespeare och, som i lördags kväll, Vilhelm Moberg.
Det blir svårt att återge en handling. Manuset är en stomme kring vilken de tre clownerna spinner hundra fria infall, galna hugskott, ohämmade utfall mot och med publiken, utvikningar – där referenser till nutidens alla dumheter haglar – och diverse utflippanden slår ut som absurda blommor, som ibland vissnar efter en stund men det slår raskt ut nya...
Man har oavbrutet och förtvivlat roligt.
Det är rakt, rått, friskt förolämpande på ett fullkomligt hjärtligt vis. Ett slags buskis med snille. Många ur publiken tvingas omedelbart medverka; spela hela roller, får idén att kasta upp godis på scenen, svara på närgångna frågor, åthutas, utsättas för tvära kast och improvisationer som ibland inte har mycket att göra med handlingen i Vilhelm Mobergs drama. Och det blir otroligt nog inte det minsta pinsamt.
Ibland ropar den kanske vildaste av de tre, Lasse Beischer, förtvivlat fnissande på att hans motspelare Josefine Andersson ska följa manus. Ändå fungerar det. Budskapet går fram i Mobergs tidlösa drama om förtryck och uppror på 1600-talet. Det är smått mirakulöst.
Dessutom framför trion ett slags folkviseartade och lätt countryartade sånger på gitarr, ståbas, ukulele, munspel och panflöjt. Och då är det koncentration och allvar.
Scenografin är tre simpla kuber, vilka också fungerar som slagverk under sångerna, och ett grått draperi. Mer behövs inte. 123 Schtunk verkar i en modern commedia del’arte-tradition där det inte krävs mer än det allra enklaste, plus kroppar, lek och intelligens.
Om man ändå ska försöka beskriva handlingen får man återkalla Vilhelm Mobergs original, skriven 1940:
Småland på 1600-talet. Främmande herremän har kommit in i landet. De fria bönderna i byn tvingas betala skatt till tysken Klewen. Det råder nöd och missväxt, bönderna kan inte betala. De tvingas till dagsverke på herrgården. Men en av bönderna, Svedje, vågar värja sig med vapen och tvingas gå från sin gård och leva som fredlös i skogen. Därifrån manar han via en budkavle till uppror men budet når aldrig bönderna.
Romanen, som blev film 1942, är en tragedi. Och trots den stora komiken lyser den igenom i 123 Schtunks version. Mirakulöst var ordet.