Kanske mäktig, mysig och magisk eller knasig, kul och kolossal. Hittills har jag aldrig sett någon mer glamourös festivalspelning. Inte ens Rihannas fläskiga framträdande på Peace and Love konkurrerar med den här produktionen.
Blandningen av låtar, egna och andras, är lika bred som festivalens förenade utbud. Där fanns något för alla – ur olika genrer och decennium – från ballader och barbershop till den explosiva inledningen med "Let me entertain you".
Tolkningar och hyllningar fungerar i lagom mängd, men bäst är ändå de egna låtarna. Inte minst "Come undone" och "Feel", då han slutar spela rollen som sig själv och framför något helt genuint.
Robbies röst är fortfarande lika grym och energin är tydligen oändlig. Utan tvekan älskar han att stå på scenen med 40 000 Bråvallabesökare framför sig. Ögonen lyser när han dompterar folkmassan som den rutinerade arenasångare han är.
Han tog också varje tillfälle att flörta, eller gå ut i publikhavet på sin lilla catwalk för att leda Allsången på Bråvalla.
Sin egen historia drar han på under en minut, Muse-publiken hånas med jämna mellanrum och så blir det en koll på publikens ålder – detaljer som tar ner det hela på festivalnivå. Stylingen lämnar en del att önska, men vad gör det när han svettas för vår skull?
Jag gillar respektlösheten som får Robbie Williams att göra det han vill, som han vill, trots att önskan verkar stark att vara "underbar och älskad av alla". Självklart drar han ett par strofer ur Sinatras "My way", fattas bara annat.
Något annat än högsta betyg duger inte efter den här konsertupplevelsen. Vi kan kalla den en nostalgispelning i proffsigt plastig, lätt vulgär förpackning. Samtidigt skapades äkta festivalkänsla genom samhörighet och musikglädje på båda sidor om scenkanten.
Tid och rum försvann den här sommarnatten i Norrköping när vi skapade något extraordinärt tillsammans.