När jag vaknade morgonen efter konserten på Slottsfesten i Vadstena startade jag Spotify, sökte på Hoffmaestro och grävde efter någonting jag kände igen från gårdagen. Med största svårighet kunde jag minnas vissa låtar och vissa fraser, men det kändes platt och färglöst genom hörlurarna. Då slog det mig: det är omöjligt att prata om Hoffmaestro som en musikalisk upplevelse.
Inte för att musiken i sig är dålig, det är den inte. Lite ointressant kanske, tycker jag, när låtarna dissekeras en och en. Kaliffa Karlsson är en grym sångare med blodet fullt av soul. Highway man smakar som mina gymnasieår, men har åldrats bättre. När The storm spelas räknas det som tur att inte bryta benen. Musiken är som bäst i sin helhet, Stockholmsbandet vet exakt hur och när takten ska ökas.
Men Hoffmaestro stoltserar inte med titeln "Sveriges bästa dagen efter-band" utan kallas ofta för "Sveriges bästa liveband". Försök att visualisera: ett tusental personer står på Borggården, regnet öser ner, klockan närman sig midnatt. Ledsångaren Jens Oskar Malmlöf greppar mikrofonen så hårt att den nästan bryts på mitten och skriker.
"Vi ska fan krossa det här jävla slottet inatt Vadstena!"
Det känns lite som att bjuda in djävulen för ett gitarrsolo i Edens lustgård. Den kulturellt och historiskt värdefulla inramningen som är Vadstena slott fungerar som ett fantastiskt komplement till Hoffmaestro. Dock inte för att det två går hand i hand utan för att 400 år av försiktighet och vördnad kastas i närmaste sopsäck. Att få en halv öl över sig när havet stormar känns som en milstolpe i slottets historia. Jag har nog sett Hoffmaestro live ett tiotal gånger, men Borggården slår alla tidigare arenor.
För en bra livespelning krävs också en bra publik. Här kommer bandets viktigaste uppgift in i bilden. En uppgift större och svårare än låtval och framförande; hur bra är Hoffmaestro på att få människor att klä av sig den svenska blygheten?
Svar, förbannat bra. Alla åldrar glömde bort att det fanns ett liv utanför murarna. Efter spelningen var jag garanterat inte ensam med att tänka "vad hände nyss, vad har jag gjort egentligen?". Jag vill även ge en eloge till vädret, som bokstavligt talat släppte lös i samma sekund som Hoffmaestro gick upp på scen. Visst sprang några för att skydda kläder och frisyr, men slutresultatet blev ändå en ännu vildare konsert.
Är det här Sveriges bästa liveband? Antagligen. Jag har hört bättre musik, men jag har fortfarande inte varit så mentalt och fysiskt mörbultat som efter Hoffmaestro.