Flärd och förföljelse i Lagos queera underjord

Dokumentär

Titel: The legend of the underground

Premiär: 29 juni på HBO Nordic

Medverkande: James Brown, Mikael Ighodaro, Denrele Edun

Regi: Nneka Onuorah, Giselle Bailey

Speltid: 86 min

Betyg: 3

Jag höjer alltid ett varningens ögonbryn när storföretag, i detta fall HBO, försöker skildra en subkultur, i det här fallet nigerianer med icke konforma könsuttryck. Regissörsduon Gissele Bailey och Nneka Onuorah har dock riktat in respektive regissörskap på tematik beträffande hbtq+. I "The same difference" skildrade till exempel Onuorah slitningar och diskriminering inom den lesbiska världen.

"The legend of the underground" kretsar kring häxjakten på personer med "avvikande sexualitet" i Nigeria, där det räcker med att uppfattas som homosexuell för att riskera långa fängelsestraff. Många, likt filmens huvudperson Mikael, har flytt för att kunna leva sitt liv utan förföljelse. Han bor nu i New York men saknar samtidigt sitt hemland. I filmen reser Mikael tillbaka till staden Lagos. Skildringen av den vibrerande metropolen är på samma gång in- och motbjudande. På gator som kokar av hat och hot frodas också kärlek och glamour.

Det alternativa Lagos är en plats för rika människor, vilket yttrar sig i en aldrig sinande kakafoni av kreativa utstyrslar. Samtidigt tvingas superstjärnor som influeraren WF_Jamesbrown leva ett trångbott underjordsliv i en sjavig frizonen. Det är i de tvära kasten mellan lyx och förföljelse som filmen excellerar. Greppet att låta en piratradiovärld agera ciceron i Lagos underjord maskerar en del av det pedagogiska innehållet, men det råder ingen tvekan att detta är en tv-produktion av standardsnitt. I längden blir glitch-estetiken mer enerverande än kul, och klippningen överlag pendlar mellan sömnighet och inspiration.

Tillgången till filmens oemotståndliga legendarer och deras rum är onekligen anmärkningsvärd och det är inte sällan en både närgången och gripande dokumentär. Men helhetsintrycket blir tack vare det slentrianmässiga upplägget och okänsliga klipptempot ändå ytligt undflyende. Speciellt med tanke på den akutviktiga och många gånger universella problemställningen. Även om vi i Sverige rent juridiskt har lov att klä oss och älska hur vi vill, känns den toxiska machokulturen och dess intoleranta människosyn igen.

Likväl är det främst det festligt upplyftande som jag får med mig, och det kan ju vara gott så.