Fängslande om att vara barn till barn

Att vara barn till föräldrar som själva är barn och att tvingas bli kapabel ta hand om sig själv är ett bärande tema i ”De oroliga”.

Angela Kovács, Rebecka Hemse och Marika Lindström från Dramaten gav en lysande föreställning i Motala på fredagen.

Angela Kovács, Rebecka Hemse och Marika Lindström från Dramaten gav en lysande föreställning i Motala på fredagen.

Foto: Sören Vilks

Recension2019-11-16 15:06
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

”De oroliga”

Dramatisk bearbetning av en roman av Linn Ullmann.

Regi: Pernilla August.  

Medverkande: Rebecka Hemse, Marika Lindström, Angela Kovács.

Dramaten/Riksteatern i Motala Folkets hus 15/11.

”De oroliga” är en både smärtsam och rolig men framför allt knivskarp roman av Linn Ullmann. Den handlar om hur det var att vara barn till Ingmar Bergman och Liv Ullmann.

Det råder heller ingen tvekan om att det är den åldrade Bergman det handlar om i pjäsens inledning. Den autentiska historien om hur Linn försöker intervjua sin gamla pappa för att de tillsammans ska göra en bok. Men farsan trilskas och är precis så egocentrisk och hänsynslös som man kan tänka sig att han tillät sig att vara, även mot yngsta dottern, hans nionde barn. Åldrandet har dessutom kommit i kapp honom. Han kommer arton minuter för sent till ett avtalat möte; en förut otänkbar händelse.  

Pjäsens kronologi är upplöst; dottern sitter med sin pappa på ön och försöker få till den där intervjun. Steglöst glider allt över i fragmentariska minnen av hur skilsmässan mellan föräldrarna gick till: de båda sitter till synes i samförstånd och upprättar ett känslokallt schema för hur ”barnet” ska passa in i de vuxnas lekfulla liv utan att störa. Hon kallas just ”barnet”, inte vid namn.

Dottern får hänga med mamma till New York, överlämnas till ett otal barnflickor, bor hos mormor, stirrar i timmar på en telefon som aldrig ringer, mamma är på andra sidan järnridån. Och pappa? Han är sin egen järnridå.

Både Linn Ullmanns bok och dramatiseringen av den är en berättelse om ett barns utsatthet och påtvingade brådmogenhet; hon lyckas nå en klarsynthet, riktar ett registrerande teleskop bakåt mot sin barndom för att klara sig.

Det hela är visserligen hjärtskärande, men också – faktiskt – roligt. Drastiska replikskiften och en fantastisk scenografi gör att man inte förmår ta ögon och öron från det som händer på scenen.

Det hela utspelas i ett rum i rummet, en box med långa dynor ovanpå ett lådsystem ur vilket det kan hoppa fram rekvisita, till exempel uppblåsbara träd.

Rebecka Hemse är dottern, Angela Kovács är mamman och ibland en av kvinnorna som vaka över den åldrande Bergman. Marika Lindström är pappa Bergman. Det helt lysande skådespeleriet och – faktiskt – den elegant upplösta kronologin gör ”De oroliga” till bland det mest förtätade som visats på teaterscenen i Motala.  

Karta: Motala Folkets Hus